Med en skakig hand öppnar jag den stora dörren till höghuset och möts direkt av en man klädd i en mörkblå kavaj och oerhört långa ben. Ett enormt leende sprider säg även på hans läppar och han sträcker snabbt fram handen för att hälsa. Efter handskakningen går vi in i en hiss lika stor som mitt sovrum, som ska ta oss till den 12:e våningen. Det känns som att det tar en evighet att åka till den våningen vi ska till, men väl uppe möts vi även där av tre långa män i kavaj. När vi möter dessa männen får jag en känsla av att detta jobbet inte kanske är något för mig. Runt om sitter alla stelt i sina kontorsstolar med ögonen mot skärmarna. Här och där kan man se en person som pratar med en annan, men annars är det helt tyst.
Så plötsligt slår det mig, att på detta sett kan folk inte jobba, och istället
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar