bakgrund
Soul är en blandning av två gamla musikstilar, gospel och Rhythm & Blues. Båda de genrerna är musik som grundades av svarta i USA. Gospeln blev som kändast på 1920-talet, precis efter Första Världskriget. Rythm & Blues utvecklades under 1940-talet, och precis som Soul så har även R&B vissa likheter med gospel.
I slutet av 1950-talet och början av 1960-talet så lades soulens första byggsten, då afroamerikanen Sam Cooke kombinerade gospeln och bluesen i låten "You Send Me". På den tiden kallades den nya stilen inte soul, utan pop. Man brukar dock inte säga att Sam Cooke var den första soulartisten eftersom att hans låt kanske inte var ren soul, Ray Charles anses däremot vara den allra första soulartisten.
Gospel har som många vet sitt ursprung i kyrkan, man kan bland annat känna igen det på orgeln och körsången. När soulen sedan uppkom använde man sättet man sjöng på inom gospeln, och även pianot och orgeln. Från bluesen tog man trummorna och även basen.
Exempel på detta kan man höra i Aretha Franklins låt I Say A Little Prayer där man tydligt hör den vokala gospelglöden och körsången i bakgrunden men också bluesens trummor.
Till skillnad från gospelns rader som oftast handlade om något religiöst eller hade ett kristet budskap så började man nu inom soulen skriva mer personliga låtar. De blev mer och mer känslofyllda och det kristna eller religiösa budskapet försvann. Framför allt handlade låtarna nu om kärlek, brustna hjärtan och längtan efter en person.
Nu för tiden är det svårt att hitta artister som sjunger ren soul. De flesta växlar mellan flera genrer som soul, pop och R&B, och vissa av artisternas låtar har influenser av gospel, disco eller rock. Jag har därför valt att skriva om två artister som är väldigt populära just nu och som har stora influenser av soulen i deras musik.
Den första artisten är en britt som heter Sam Smith. Han är född 1992 (23 år) och uppvuxen i Storbritannien. Sam var mycket intresserad av musik och musikaler under sin uppväxt, och även varit en del av ett fåtal jazz-band. Hans genombrott kom år 2012 då han medverkade på duon Disclosures låt Latch vilken även kom att bli bandets stora hit i Storbritannien. Året efter släppte Sam sin första egna EP som bland annat innehöll en akustisk version av Latch och Nirvana. Nästan exakt ett år senare fick Sam sitt stora internationella genombrott. Han släppte då sitt album som t.ex. innehöll Stay with me. Denna låt (och album)kom upp i toppen på både Billboard-listan och UK-charts. Sam har sedan dess vunnit ett flertal priser på bland annat BRIT- och Grammy Awards.
Den andra artisten jag valt att skriva om är en kvinna som heter/hette Amy Winehouse. Hon föddes den 14 September 1983 i norra London där hon även växte upp med sina föräldrar. Hennes musikintresse skapades på grund av hennes släktingar som var väldigt jazz intresserade. Bland annat hennes farmor/mormor var en jazzsångare. När hon var runt 19 år blev hon signad av ett skivbolag och ett år senare släppte hon sitt första album Frank. Men det var inte förrän med sitt andra album Back to Black som hon slog igenom internationellt. Amy fortsatte att skapa musik och vann en mängd olika priser. 27 år gammal, den 23 Juli 2011 dog dock Amy efter ha blivit alkoholförgiftad.
Gospel-sångarna klädde sig ofta i de långa enfärgade kåporna när de sjöng i kyrkan, de som sjöng rythm and blues var ofta män klädda i kavajer och skjortor. Soul har dock ingen speciell klädstil, och jag antar att det är på grund av att den är lite mer "spridd".
Precis som jag nämnde tidigare så är det många artister just nu som skriver låtar med en blandning av flera genrers. Till en låt kan de bland annat ta kör-sången från soul medan de tar de akustiska instrumenten från country. Men i slutet av 1960-talet spelades det ofta en blandning av soul, funk och latinamerikansk musik på gayklubbarna. Denna blandning kom sedan att utvecklas till disco-musik.
Många stora artister nu för tiden har ofta en influens av soul i sin musik. Det är bland annat många artister som har stora, kraftfulla röster som sjunger soul, t.ex Alicia Keys, Beyonce, Withney Houston och John Legend.
resonemang
Så, varför sjöngs många soulinfluerade låtar av personer med starka röster? Jag tror nog att det beror på vad texterna handlade om. De var ofta mycket känslofyllda och hade och har i många fall stor betydelse för personen som framför dem. En stark röst kan ofta framföra starka känslor vilket fångar lyssnaren bättre.
Den musik som jag själv ofta lyssnar på hjälper mig på väldigt många sätt. Den hjälper mig att tänka på annat, den kan få mig att tänka om och vissa rader i låtar kan helt enkelt bara få mig att fortsätta. Jag tror att de människor som lyssnar mycket på soulmusik känner samma sak. Många låtar handlar om brustna hjärtan eller längtan efter en person och om man själv går igenom en sådan period i livet så fastnar man vid de låtarna. Jag vet det själv att när man går igenom en viss period i sitt liv så är det alltid vissa låtar som berör en mer än andra, och oftast är det de låtar som är mest personligt skrivna, alltså om händelser som är lika de du själv går igenom.
De känslofyllda låtarna hjälper inte bara lyssnarna, de hjälper även artisterna att själva få ut de känslor som de har inom sig. Vissa personer får ut sina känslor genom att idrotta, vissa genom att måla och på precis samma sätt så kan artister få ut sina känslor.
Jag själv brukar inte ofta lyssna på soulmusik. Kanske för att det inte är min slags musikstil, men kanske också för att texterna ofta handlar om brustna hjärtan och för att jag inte varit med om det någon gång.
Musik och låtar kan även skapas för att förmedla ett budskap. Artisten vill berätta att de tror på något, att de vill förbättra något i världen. Ibland är därför inte alltid det bästa sättet att förmedla något genom att göra ett nyhetsinslag. Istället är kanske en sång det bästa alternativet, för vi lever i ett samhälle där musik når ut så mycket enklare, och vi lever i ett samhälle där ungdomar behöver musik. Ett exempel på detta är Alicia Keys soullåt We Are Here som handlar om att vi ska stå upp och hjälpa våra medmänniskor och de som är i nöd. Men också att vi ska prata om det som händer i många delar av världen så att vi kan lösa det och leva i fred.
källor:
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/enkel/soul
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sam_Smith
http://sv.wikipedia.org/wiki/Soulmusik
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_musikaliska_former,_stilar_och_genrer
https://sunvalley.wordpress.com/2008/10/08/tidernas-basta-soullatar/
http://stolofmiap.weebly.com/uploads/2/2/8/6/22863800/_soul.pdf
onsdag 25 mars 2015
måndag 23 mars 2015
Etikhäfte
1. Det betyder vana.
2. Pliktetik, konsekvensetik, sinnelagsetik och dygdetik.
3. Aristoteles.
4. Man ska då handla genom regler. Dessa regler kan bland annat vara religion, och ett exempel på en sådan regel är att man inte ska vara otrogen när man är gift med någon annan.
5. Det innebär att tanken bakom handlingen antingen är god eller ej, om man då tänkt göra något gott för någon men att det sen går lite fel så var det ändå moraliskt rätt att göra så eftersom att tanken var god.
6. Det är en egenskap som t.ex. mod, ärlighet och uthållighet.
7. Han skulle antagligen tänka först att det finns en chans att han själv ramlar i och då kanske också drunknar, men sedan hade han insett att om han inte räddar personen så hade han ångrat sig under en mycket längre period. Därför bestämmer han sig för att försöka rädda personen i nöd.
8. Det kan vara svårt om två regler krockar med varandra. Som exemplet de lyfter fram i texten då en dotter/son vill rädda sin svårt sjuka mamma som verkligen är i behov av medicin. Mediciner måste stjälas, men dottern/sonen har som en regel att man inte får stjäla. Samtidigt så vill den rädda sin mamma.
9. Man kan inte alltid avgöra vad konsekvenserna kommer att vara, och det bli då svårare att ta ett beslut.
10. Vänlighet och mod.
2. Pliktetik, konsekvensetik, sinnelagsetik och dygdetik.
3. Aristoteles.
4. Man ska då handla genom regler. Dessa regler kan bland annat vara religion, och ett exempel på en sådan regel är att man inte ska vara otrogen när man är gift med någon annan.
5. Det innebär att tanken bakom handlingen antingen är god eller ej, om man då tänkt göra något gott för någon men att det sen går lite fel så var det ändå moraliskt rätt att göra så eftersom att tanken var god.
6. Det är en egenskap som t.ex. mod, ärlighet och uthållighet.
7. Han skulle antagligen tänka först att det finns en chans att han själv ramlar i och då kanske också drunknar, men sedan hade han insett att om han inte räddar personen så hade han ångrat sig under en mycket längre period. Därför bestämmer han sig för att försöka rädda personen i nöd.
8. Det kan vara svårt om två regler krockar med varandra. Som exemplet de lyfter fram i texten då en dotter/son vill rädda sin svårt sjuka mamma som verkligen är i behov av medicin. Mediciner måste stjälas, men dottern/sonen har som en regel att man inte får stjäla. Samtidigt så vill den rädda sin mamma.
9. Man kan inte alltid avgöra vad konsekvenserna kommer att vara, och det bli då svårare att ta ett beslut.
10. Vänlighet och mod.
frågor till novell (morfar)
1. Hur gick det till då morfar upptäckte Anna Karins idrottstalang?
svar: Det var midsommarafton och morfar tog med barnbarnen ut i trädgården för att köra lite friidrott. Flera av barnbarnen kastade och sprang, men gjorde ingen märkvärdig insats. När Anna Karin sen gick fram för att göra en stöt med kulan trodde morfar inte en sekund att stöten skulle nå som långt som den gjorde, 9.73m.
2. Hur visste plötsligt morfar Tore vad som menas med "kalla tårar"?
svar: När han såg Anna Karins stöt var det som att svala vindpustar gick längs hans rygg, och han förstod då att det var detta som folk hade pratat om när de hörde en fantastisk låt eller läste en bra bok-kalla kårar.
3. Hur lyckades Anna Karin i sitt första försök att stöta kula?
svar: Hon lyckades bättre än vad någon skulle kunna tro, hon slog till och med rekordet för flickor i hennes ålder.
4. Varför kan inte Anna Karin gå med i Bråberga IF?
svar: För de har inte friidrott på programmet.
5. I vilka grenar tävlar Anna Karin?
svar: 800m och kula.
6. Hur reagerar tränaren på Anna Karins första stöt?
svar: Han visade inte så mycket intresse, säger att stöten var bra men att det finns vissa grejer som man kan slipa på. Antagligen vill han inte visa att han tyckte flickan var så duktig.
7. Varför vill Tore först inte att Anna Karin ska ställa upp på 800m?
svar: Han vill att hon ska fokusera på enbart kulstötning så att hon kan bli bäst på det.
8. Hur visar Anna Karin att hon också har talang för att springa 800 meter?
svar: Hon lägger sig inte i täten direkt och springer lika snabbt som man skulle gjort på 60m. Istället lägger hon sig långt bak i en klunga så att hon sparar på krafterna och kan lägga krutet på spurten istället.
9. Vad tycker morfar om tävlingslednings sätt att organisera tävlingarna?
svar: Han anser att det är oerhört dåligt, mest för att de lagt 800m före kulstötningen. Enligt honom så tar man ut sig mer på 800m och att det sen tar ett helt dygn innan man återhämtar sig från det.
10. Hur lyckades Anna Karin i kulstötning vid förta försöket under tävlingen? svar: Egentligen gick det bra, men inte tillräckligt för att morfadern skulle bli nöjd.
svar: Det var midsommarafton och morfar tog med barnbarnen ut i trädgården för att köra lite friidrott. Flera av barnbarnen kastade och sprang, men gjorde ingen märkvärdig insats. När Anna Karin sen gick fram för att göra en stöt med kulan trodde morfar inte en sekund att stöten skulle nå som långt som den gjorde, 9.73m.
2. Hur visste plötsligt morfar Tore vad som menas med "kalla tårar"?
svar: När han såg Anna Karins stöt var det som att svala vindpustar gick längs hans rygg, och han förstod då att det var detta som folk hade pratat om när de hörde en fantastisk låt eller läste en bra bok-kalla kårar.
3. Hur lyckades Anna Karin i sitt första försök att stöta kula?
svar: Hon lyckades bättre än vad någon skulle kunna tro, hon slog till och med rekordet för flickor i hennes ålder.
4. Varför kan inte Anna Karin gå med i Bråberga IF?
svar: För de har inte friidrott på programmet.
5. I vilka grenar tävlar Anna Karin?
svar: 800m och kula.
6. Hur reagerar tränaren på Anna Karins första stöt?
svar: Han visade inte så mycket intresse, säger att stöten var bra men att det finns vissa grejer som man kan slipa på. Antagligen vill han inte visa att han tyckte flickan var så duktig.
7. Varför vill Tore först inte att Anna Karin ska ställa upp på 800m?
svar: Han vill att hon ska fokusera på enbart kulstötning så att hon kan bli bäst på det.
8. Hur visar Anna Karin att hon också har talang för att springa 800 meter?
svar: Hon lägger sig inte i täten direkt och springer lika snabbt som man skulle gjort på 60m. Istället lägger hon sig långt bak i en klunga så att hon sparar på krafterna och kan lägga krutet på spurten istället.
9. Vad tycker morfar om tävlingslednings sätt att organisera tävlingarna?
svar: Han anser att det är oerhört dåligt, mest för att de lagt 800m före kulstötningen. Enligt honom så tar man ut sig mer på 800m och att det sen tar ett helt dygn innan man återhämtar sig från det.
10. Hur lyckades Anna Karin i kulstötning vid förta försöket under tävlingen? svar: Egentligen gick det bra, men inte tillräckligt för att morfadern skulle bli nöjd.
fredag 13 mars 2015
glosförhör
soptunna - dustbin R
personal - staff R
annons - advertisement R
slödder - riffraff R
oväsen - racket R
influensan - the flu R
svält - famine R
mynt - coin R
ignorance - okunnighet R
brick - tegelsten R
a pile - en hög R
the safe - kassaskåpet R
confidence trickster - bedragare R
git - tönt R
cockney - en Londondialekt R
the C.I.D - kriminalpolisen
personal - staff R
annons - advertisement R
slödder - riffraff R
oväsen - racket R
influensan - the flu R
svält - famine R
mynt - coin R
ignorance - okunnighet R
brick - tegelsten R
a pile - en hög R
the safe - kassaskåpet R
confidence trickster - bedragare R
git - tönt R
cockney - en Londondialekt R
the C.I.D - kriminalpolisen
onsdag 11 mars 2015
en novell
Jag visste inte vart vi skulle, men jag skulle med honom dit
(textrad från Thomas Stenströms låt Ingen fick se hur vackra vi var")
Vi har alla fått frågan. Frågan som alla blir minst lika livrädda för som de anser är spännande. "Vad ska du jobba med när du blir stor? Vad är din dröm?". En ständigt upprepande fråga som kanske aldrig får ett ärligt svar. För mig själv har det ständigt ändrats, från att vilja bli en popstjärna till att vilja bli en grisbonde. Varierande för var dag som går.
När jag var 10 år så åkte vi iväg för att träffa en släkting som jag inte träffat på ett flertal år. Jag var redan förberedd för alla frågor om hur det går i skolan, med killarna och med fotbollen. Det var som att svaren redan var inpräglade i mig, och jag visste exakt hur jag skulle svara. Det fanns dock en fråga som jag inte var förberedd på, kanske för att jag var livrädd för vad jag skulle säga. Men vem försökte jag lura, det var en äldre släkting vi skulle träffa och självklart vid en situation då jag stoppar in en bit av jordgubbstårtan i munnen frågar hon mig vad jag tänker mig att jobba med i framtiden. Jag svarade frisör, för det var ju så himla roligt att fixa med mammas hår.
Här sitter vi nu, 5 dagar, 12 timmar och 34 minuter senare. Han i samma position som de senaste 4 dagarna, och jag i en position som jag gett ett tiotal chanser (fortfarande lika obekväm). Jag tar hans hand i ett fast grepp, precis som om det fanns en chans att han skulle springa iväg och aldrig komma tillbaka till mig. Handen är precis likadan som den alltid har varit med samma ärr på insidan av ringfingret som alltid funnits där. Jag vänder min blick mot hans ansikte som har fått ett randigt mönster av ljuset som lyser in genom persiennerna. Han är vacker, killen jag är kär i, det kan ingen ändra på. "Du får inte lämna än, du vet det va? Jag skulle inte klara en dag utan dig här, inte ens en minut. Vi har ju planer...". Jag hinner inte så mycket längre än så innan en sköterska kommer in och ska ta några av proverna som måste tas.
När jag var 16 år, sittandes på en balkong i centrala Göteborg tillsammans med några gamla vänner till familjen, och frågan kom på tal så svarade jag att jag ville bli något som gjorde att jag bara tjänade pengar. Det var ju bara det jag behövde, för jag skulle ändå få flytta med dit min kille spelade fotboll för tillfället. Jag skulle få vara med honom, och det var det viktigaste.
Plötsligt piper det till. Högt. För några sekunder känns det som att mitt hjärta stannar, allt som finns inuti mig slits ifrån mig och all energi jag samlat under natten bara rinner ur mig. Skärmen som är kopplad till alla hans sladdar ger ifrån sig ännu ett pip, denna gången högre. I samma sekund rusar det in folk iklädda vita rockar, alla med ett lika allvarligt ansiktsuttryck. Alla springer fram till honom och sätter fast ännu några sladdar innan de tar fram de vita metallbrickorna som jag endast sett i filmer. Jag sitter fortfarande som fastfrusen i sjukhusstolen, med en smärta som jag aldrig känt tidigare. Inte en sådan smärta som man känner när man bryter en arm eller som när man sparkar i lilltån i ett bordsben, mer än smärta i bröstet som gör att jag vill skrika så högt jag kan eller slå till någon så hårt jag kan samtidigt som jag vill gråta ut alla känslor som har lagrats inuti mig under de senaste dagarna.
"..2..3" Elchocken når nu hans kropp och den rycks uppåt precis som om någon drog i honom. "..2...3!" En gång till ger de honom en elchock för att ge hjärtat ännu en chans till att starta upp igen. Hans kropp som än en gång ryckts upp i en snabb rörelse lägger sig nu lugnt på samma ställe som tidigare och sköterskorna lägger nu hjärtstartaren vid sidan av sängen. Min blick är fäst på skärmen där man ser hans hjärtfrekvens som numera är ett endaste långt streck. Då går inte smärtan från mitt hjärta och bröst längre att hejda och jag faller ihop på golvet samtidigt som tårarna sprutar från mina redan rödsprängda ögon. En sköterska lägger sin hand på min axel, antagligen för att visa sitt medlidande, men aldrig trodde jag att jag skulle sukta så mycket av att ha just den personens hand på min axel.
Och med ens visste jag exakt vad jag skulle göra med mitt liv, jag skulle leva det, för dig.
(textrad från Thomas Stenströms låt Ingen fick se hur vackra vi var")
Vi har alla fått frågan. Frågan som alla blir minst lika livrädda för som de anser är spännande. "Vad ska du jobba med när du blir stor? Vad är din dröm?". En ständigt upprepande fråga som kanske aldrig får ett ärligt svar. För mig själv har det ständigt ändrats, från att vilja bli en popstjärna till att vilja bli en grisbonde. Varierande för var dag som går.
Jag vet inte om alla vuxna ställer frågan för att de är nyfikna på vad som försiggår innanför våra pannben, eller för att vi förväntas veta. När jag var mindre trodde jag på att de var nyfikna, men nu, vid snart 18 års ålder tror jag att de förväntar sig att vi ska veta. Efter snart 18 år på jorden så förväntas jag veta vad jag vill göra resten utav mitt liv och då utan att ens ha haft möjlighet att besöka alla platser jag vill upptäcka och utan att ens ha haft möjlighet att träffa alla personer jag vill träffa.
Denna fråga har ständigt satt en press på mig. Någon sorts press som alltid har funnits gnagande i bakhuvudet att för var dag som går så är jag en dag närmre den dag då jag måste bestämma mig. Men hur skall jag kunna bestämma mig för vad jag vill göra om 8 år när jag just nu är mitt uppe i livet som förälskad och lycklig?
När jag var 7 år satt vi hemma en kväll tillsammans med släkten från både mamma och pappas sida. Diskussionerna hade gått vilda om fotbollsmatchen som spelades mellan två helt ointressanta lag kvällen innan. Matchen hade slutat två lika, men det ena laget skulle tydligen ha vunnit överlägset enligt min farbror. Morfar instämde. När alla hade blivit lugnade av antingen ett glas vin eller en hand på axeln så vändes blickarna mot oss, barnen, som var placerade på den bortersta delen av långbordet. Direkt möter Farfar min blick och frågar "Så, vad är dina planer för framtiden? Vad ska du göra med ditt liv?"Jag svarade att jag ville bli veterinär, jag älskade ju djur.
Jag lyfter på mitt huvud och med ens känns det som att det har blivit 10kg tyngre under natten. Det mörkblonda, blekta sommarhåret som alltid tidigare legat spritt över mina axlar är nu slarvigt uppsatt i en tofs mitt på bakhuvudet. Sakta öppnar jag mina ögon som möter det tidiga morgonljuset genom persiennerna. Aldrig någonsin har jag känt sådan motvilja till att öppna ögonen igen och möta ännu en dag sittandes i denna hårda sjukhusstolen. För det är vad jag har gjort varje dag efter olyckan. Jag har suttit, jag har vakat och jag har hoppats. Ständigt hoppats på att killen som ligger framför mig på sjukhussängen ska vakna upp, kolla på mig så som bara han kan göra och säga att han aldrig någonsin ska lämna mig.
När jag var 10 år så åkte vi iväg för att träffa en släkting som jag inte träffat på ett flertal år. Jag var redan förberedd för alla frågor om hur det går i skolan, med killarna och med fotbollen. Det var som att svaren redan var inpräglade i mig, och jag visste exakt hur jag skulle svara. Det fanns dock en fråga som jag inte var förberedd på, kanske för att jag var livrädd för vad jag skulle säga. Men vem försökte jag lura, det var en äldre släkting vi skulle träffa och självklart vid en situation då jag stoppar in en bit av jordgubbstårtan i munnen frågar hon mig vad jag tänker mig att jobba med i framtiden. Jag svarade frisör, för det var ju så himla roligt att fixa med mammas hår.
Han var på väg hem till mig kvällen då det hände. Under dagen som hade passerat hade det känts som att allt gått fel, det vill säga både i skolan och på träningen. Jag var i behov av en kram som skulle göra att alla söndriga delar av mig själv skulle bli hela igen, om så bara för någon enstaka minut.
10 minuter senare lös min spruckna mobilskärm upp av ett sms från honom där det stod att han var på väg och skulle stå utanför min dörr om cirka 3 minuter. Precis som alltid när jag väntade honom så kändes det som att klockans minutvisare saktades ner ett litet snäpp för varje sekund, och även så denna gång.
Det var någon gång 20 minuter senare som jag insåg att något inte stod rätt till. Han borde ha knackat på min dörr för exakt 17 minuter sedan, så i panik tryckte jag upp hans nummer på skärmen och ringde. Och jag ringde.
Exakt 37 minuter senare satt jag tillsammans med hans alkoholist till morsa och arbetsnarkoman till farsa i ett gult väntrum på akuten. Helt ovetandes om vad som skulle hända med personen som jag värdesätter över allt annat.
Här sitter vi nu, 5 dagar, 12 timmar och 34 minuter senare. Han i samma position som de senaste 4 dagarna, och jag i en position som jag gett ett tiotal chanser (fortfarande lika obekväm). Jag tar hans hand i ett fast grepp, precis som om det fanns en chans att han skulle springa iväg och aldrig komma tillbaka till mig. Handen är precis likadan som den alltid har varit med samma ärr på insidan av ringfingret som alltid funnits där. Jag vänder min blick mot hans ansikte som har fått ett randigt mönster av ljuset som lyser in genom persiennerna. Han är vacker, killen jag är kär i, det kan ingen ändra på. "Du får inte lämna än, du vet det va? Jag skulle inte klara en dag utan dig här, inte ens en minut. Vi har ju planer...". Jag hinner inte så mycket längre än så innan en sköterska kommer in och ska ta några av proverna som måste tas.
När jag var 16 år, sittandes på en balkong i centrala Göteborg tillsammans med några gamla vänner till familjen, och frågan kom på tal så svarade jag att jag ville bli något som gjorde att jag bara tjänade pengar. Det var ju bara det jag behövde, för jag skulle ändå få flytta med dit min kille spelade fotboll för tillfället. Jag skulle få vara med honom, och det var det viktigaste.
Plötsligt piper det till. Högt. För några sekunder känns det som att mitt hjärta stannar, allt som finns inuti mig slits ifrån mig och all energi jag samlat under natten bara rinner ur mig. Skärmen som är kopplad till alla hans sladdar ger ifrån sig ännu ett pip, denna gången högre. I samma sekund rusar det in folk iklädda vita rockar, alla med ett lika allvarligt ansiktsuttryck. Alla springer fram till honom och sätter fast ännu några sladdar innan de tar fram de vita metallbrickorna som jag endast sett i filmer. Jag sitter fortfarande som fastfrusen i sjukhusstolen, med en smärta som jag aldrig känt tidigare. Inte en sådan smärta som man känner när man bryter en arm eller som när man sparkar i lilltån i ett bordsben, mer än smärta i bröstet som gör att jag vill skrika så högt jag kan eller slå till någon så hårt jag kan samtidigt som jag vill gråta ut alla känslor som har lagrats inuti mig under de senaste dagarna.
"..2..3" Elchocken når nu hans kropp och den rycks uppåt precis som om någon drog i honom. "..2...3!" En gång till ger de honom en elchock för att ge hjärtat ännu en chans till att starta upp igen. Hans kropp som än en gång ryckts upp i en snabb rörelse lägger sig nu lugnt på samma ställe som tidigare och sköterskorna lägger nu hjärtstartaren vid sidan av sängen. Min blick är fäst på skärmen där man ser hans hjärtfrekvens som numera är ett endaste långt streck. Då går inte smärtan från mitt hjärta och bröst längre att hejda och jag faller ihop på golvet samtidigt som tårarna sprutar från mina redan rödsprängda ögon. En sköterska lägger sin hand på min axel, antagligen för att visa sitt medlidande, men aldrig trodde jag att jag skulle sukta så mycket av att ha just den personens hand på min axel.
Och med ens visste jag exakt vad jag skulle göra med mitt liv, jag skulle leva det, för dig.
Nationellt prov Fysik
Mitt förslag är att vi i framtiden satsar på att ha ett land utan kärnkraftverk. De kostar oerhört mycket pengar att bygga upp ett kärnkraft, och inom snar framtid måste vi kanske rusta upp de kärnkraftverk som vi har. Istället tycker jag att vi kan satsa
tisdag 3 mars 2015
Forrest Gump
FORREST GUMP
The movie is about Forrest, who is sitting on a bench, telling his life story for random people who is also just sitting on this bench, waiting for their bus. I will now do a summary of his life, and what he told all the people that was passing by.
He grew up in Greenbow, Alabama with only his mother. They lived in this big white house on the countryside that the mother had inherited from her parents. Since Forrest and his mother had this big house by them selves, they decided to rent out some of the rooms for people who lived out of their suitcases.
One day, there was this man who rented a room. He had a big hair quiff and played the guitar. When the supper was finished, Forrest mother find the young man and Forrest in a room-Forrest dancing and the young man singing and playing on his guitar. Because of the braces Forrest had on his legs, he didn't had the opportunity to dance like a normal person would have done, but little did he know that Elvis took after this dance step and made it become famous all over the world.
Forrest never had any friends, until his first day of school when a blonde girl offers him to sit next to her on the bus to school. From that day on, this girl named Jenny was his best friend. They did everything together, and Forrest was the happiest boy alive.
There was some situations in their growth where Forrest got bullied by the "cool" guys from school. Jennie was with him, as usual, but she couldn't do anything about it, so she just told him to run. And Forrest ran. And from that day on, wherever Forrest was going, he ran.
He even ran so fast that he got a place in Alabama's college football-team.
Forrest wasn't very cleaver, but yet he experienced a lot of big happenings in his life. For example, he participated in the Vietnam war (1955-1975), he was a elite ping pong player and because of that he met the president twice, he owned on of the biggest shrimping companies in America (this shrimping factory also became a part owner of Apple).
Forrest always had one or two friends by his side throughout his live. He had Bubba during the war and lieutenant Dan when he started the shrimping factory. All though he had people by his side, there was always something missing. But it wasn't just "something". It was his best friend, and the love of his life-Jenny.
Ever since that day when Jenny offered him the place next to her on the bus, belonged his heart to her.
But Jenny had her own life as a hippie, traveling around in America fighting for peace. She met some boys, but none of them was a guy for her. She visited Forrest once in a while, and Forrest always told her that she was worthy someone who could take care of her and love her with all of their heart. Forrest obviously meant himself, but Jenny couldn't stay with him. She had her own life, and I guess she didn't had the same feelings for Forrest as he had for her.
The movie is about Forrest, who is sitting on a bench, telling his life story for random people who is also just sitting on this bench, waiting for their bus. I will now do a summary of his life, and what he told all the people that was passing by.
He grew up in Greenbow, Alabama with only his mother. They lived in this big white house on the countryside that the mother had inherited from her parents. Since Forrest and his mother had this big house by them selves, they decided to rent out some of the rooms for people who lived out of their suitcases.
One day, there was this man who rented a room. He had a big hair quiff and played the guitar. When the supper was finished, Forrest mother find the young man and Forrest in a room-Forrest dancing and the young man singing and playing on his guitar. Because of the braces Forrest had on his legs, he didn't had the opportunity to dance like a normal person would have done, but little did he know that Elvis took after this dance step and made it become famous all over the world.
Forrest never had any friends, until his first day of school when a blonde girl offers him to sit next to her on the bus to school. From that day on, this girl named Jenny was his best friend. They did everything together, and Forrest was the happiest boy alive.
There was some situations in their growth where Forrest got bullied by the "cool" guys from school. Jennie was with him, as usual, but she couldn't do anything about it, so she just told him to run. And Forrest ran. And from that day on, wherever Forrest was going, he ran.
He even ran so fast that he got a place in Alabama's college football-team.
Forrest wasn't very cleaver, but yet he experienced a lot of big happenings in his life. For example, he participated in the Vietnam war (1955-1975), he was a elite ping pong player and because of that he met the president twice, he owned on of the biggest shrimping companies in America (this shrimping factory also became a part owner of Apple).
Forrest always had one or two friends by his side throughout his live. He had Bubba during the war and lieutenant Dan when he started the shrimping factory. All though he had people by his side, there was always something missing. But it wasn't just "something". It was his best friend, and the love of his life-Jenny.
Ever since that day when Jenny offered him the place next to her on the bus, belonged his heart to her.
But Jenny had her own life as a hippie, traveling around in America fighting for peace. She met some boys, but none of them was a guy for her. She visited Forrest once in a while, and Forrest always told her that she was worthy someone who could take care of her and love her with all of their heart. Forrest obviously meant himself, but Jenny couldn't stay with him. She had her own life, and I guess she didn't had the same feelings for Forrest as he had for her.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)