(textrad från Thomas Stenströms låt Ingen fick se hur vackra vi var")
Vi har alla fått frågan. Frågan som alla blir minst lika livrädda för som de anser är spännande. "Vad ska du jobba med när du blir stor? Vad är din dröm?". En ständigt upprepande fråga som kanske aldrig får ett ärligt svar. För mig själv har det ständigt ändrats, från att vilja bli en popstjärna till att vilja bli en grisbonde. Varierande för var dag som går.
Jag vet inte om alla vuxna ställer frågan för att de är nyfikna på vad som försiggår innanför våra pannben, eller för att vi förväntas veta. När jag var mindre trodde jag på att de var nyfikna, men nu, vid snart 18 års ålder tror jag att de förväntar sig att vi ska veta. Efter snart 18 år på jorden så förväntas jag veta vad jag vill göra resten utav mitt liv och då utan att ens ha haft möjlighet att besöka alla platser jag vill upptäcka och utan att ens ha haft möjlighet att träffa alla personer jag vill träffa.
Denna fråga har ständigt satt en press på mig. Någon sorts press som alltid har funnits gnagande i bakhuvudet att för var dag som går så är jag en dag närmre den dag då jag måste bestämma mig. Men hur skall jag kunna bestämma mig för vad jag vill göra om 8 år när jag just nu är mitt uppe i livet som förälskad och lycklig?
När jag var 7 år satt vi hemma en kväll tillsammans med släkten från både mamma och pappas sida. Diskussionerna hade gått vilda om fotbollsmatchen som spelades mellan två helt ointressanta lag kvällen innan. Matchen hade slutat två lika, men det ena laget skulle tydligen ha vunnit överlägset enligt min farbror. Morfar instämde. När alla hade blivit lugnade av antingen ett glas vin eller en hand på axeln så vändes blickarna mot oss, barnen, som var placerade på den bortersta delen av långbordet. Direkt möter Farfar min blick och frågar "Så, vad är dina planer för framtiden? Vad ska du göra med ditt liv?"Jag svarade att jag ville bli veterinär, jag älskade ju djur.
Jag lyfter på mitt huvud och med ens känns det som att det har blivit 10kg tyngre under natten. Det mörkblonda, blekta sommarhåret som alltid tidigare legat spritt över mina axlar är nu slarvigt uppsatt i en tofs mitt på bakhuvudet. Sakta öppnar jag mina ögon som möter det tidiga morgonljuset genom persiennerna. Aldrig någonsin har jag känt sådan motvilja till att öppna ögonen igen och möta ännu en dag sittandes i denna hårda sjukhusstolen. För det är vad jag har gjort varje dag efter olyckan. Jag har suttit, jag har vakat och jag har hoppats. Ständigt hoppats på att killen som ligger framför mig på sjukhussängen ska vakna upp, kolla på mig så som bara han kan göra och säga att han aldrig någonsin ska lämna mig.
När jag var 10 år så åkte vi iväg för att träffa en släkting som jag inte träffat på ett flertal år. Jag var redan förberedd för alla frågor om hur det går i skolan, med killarna och med fotbollen. Det var som att svaren redan var inpräglade i mig, och jag visste exakt hur jag skulle svara. Det fanns dock en fråga som jag inte var förberedd på, kanske för att jag var livrädd för vad jag skulle säga. Men vem försökte jag lura, det var en äldre släkting vi skulle träffa och självklart vid en situation då jag stoppar in en bit av jordgubbstårtan i munnen frågar hon mig vad jag tänker mig att jobba med i framtiden. Jag svarade frisör, för det var ju så himla roligt att fixa med mammas hår.
Han var på väg hem till mig kvällen då det hände. Under dagen som hade passerat hade det känts som att allt gått fel, det vill säga både i skolan och på träningen. Jag var i behov av en kram som skulle göra att alla söndriga delar av mig själv skulle bli hela igen, om så bara för någon enstaka minut.
10 minuter senare lös min spruckna mobilskärm upp av ett sms från honom där det stod att han var på väg och skulle stå utanför min dörr om cirka 3 minuter. Precis som alltid när jag väntade honom så kändes det som att klockans minutvisare saktades ner ett litet snäpp för varje sekund, och även så denna gång.
Det var någon gång 20 minuter senare som jag insåg att något inte stod rätt till. Han borde ha knackat på min dörr för exakt 17 minuter sedan, så i panik tryckte jag upp hans nummer på skärmen och ringde. Och jag ringde.
Exakt 37 minuter senare satt jag tillsammans med hans alkoholist till morsa och arbetsnarkoman till farsa i ett gult väntrum på akuten. Helt ovetandes om vad som skulle hända med personen som jag värdesätter över allt annat.
Här sitter vi nu, 5 dagar, 12 timmar och 34 minuter senare. Han i samma position som de senaste 4 dagarna, och jag i en position som jag gett ett tiotal chanser (fortfarande lika obekväm). Jag tar hans hand i ett fast grepp, precis som om det fanns en chans att han skulle springa iväg och aldrig komma tillbaka till mig. Handen är precis likadan som den alltid har varit med samma ärr på insidan av ringfingret som alltid funnits där. Jag vänder min blick mot hans ansikte som har fått ett randigt mönster av ljuset som lyser in genom persiennerna. Han är vacker, killen jag är kär i, det kan ingen ändra på. "Du får inte lämna än, du vet det va? Jag skulle inte klara en dag utan dig här, inte ens en minut. Vi har ju planer...". Jag hinner inte så mycket längre än så innan en sköterska kommer in och ska ta några av proverna som måste tas.
När jag var 16 år, sittandes på en balkong i centrala Göteborg tillsammans med några gamla vänner till familjen, och frågan kom på tal så svarade jag att jag ville bli något som gjorde att jag bara tjänade pengar. Det var ju bara det jag behövde, för jag skulle ändå få flytta med dit min kille spelade fotboll för tillfället. Jag skulle få vara med honom, och det var det viktigaste.
Plötsligt piper det till. Högt. För några sekunder känns det som att mitt hjärta stannar, allt som finns inuti mig slits ifrån mig och all energi jag samlat under natten bara rinner ur mig. Skärmen som är kopplad till alla hans sladdar ger ifrån sig ännu ett pip, denna gången högre. I samma sekund rusar det in folk iklädda vita rockar, alla med ett lika allvarligt ansiktsuttryck. Alla springer fram till honom och sätter fast ännu några sladdar innan de tar fram de vita metallbrickorna som jag endast sett i filmer. Jag sitter fortfarande som fastfrusen i sjukhusstolen, med en smärta som jag aldrig känt tidigare. Inte en sådan smärta som man känner när man bryter en arm eller som när man sparkar i lilltån i ett bordsben, mer än smärta i bröstet som gör att jag vill skrika så högt jag kan eller slå till någon så hårt jag kan samtidigt som jag vill gråta ut alla känslor som har lagrats inuti mig under de senaste dagarna.
"..2..3" Elchocken når nu hans kropp och den rycks uppåt precis som om någon drog i honom. "..2...3!" En gång till ger de honom en elchock för att ge hjärtat ännu en chans till att starta upp igen. Hans kropp som än en gång ryckts upp i en snabb rörelse lägger sig nu lugnt på samma ställe som tidigare och sköterskorna lägger nu hjärtstartaren vid sidan av sängen. Min blick är fäst på skärmen där man ser hans hjärtfrekvens som numera är ett endaste långt streck. Då går inte smärtan från mitt hjärta och bröst längre att hejda och jag faller ihop på golvet samtidigt som tårarna sprutar från mina redan rödsprängda ögon. En sköterska lägger sin hand på min axel, antagligen för att visa sitt medlidande, men aldrig trodde jag att jag skulle sukta så mycket av att ha just den personens hand på min axel.
Och med ens visste jag exakt vad jag skulle göra med mitt liv, jag skulle leva det, för dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar