Miljöbeskrivning:
Han bar brickan och jag följde efter genom den mintgröna lokalen bort mot hörnet Frida och jag också brukade sitta de gånger vi gick hit.
Frida var inte där, men Ellen och Rakel satt mycket riktigt vid ett bord och såg häpet på oss. Vid det stora, runda hörnbordet fanns Sebastian, Anton och några killar ur 9B. Tove och Linda satt med varsitt latteglas längre bort vid väggen.
Stolarna på Kafé Miranda var av vitmålat gjutjärn med stoppade, gröna tygsitsar. Ljudet som uppkom när man drog en sådan stol över stengolvet var ohyggligt. Samtidigt var stolarna så tunga att det var svårt att på ett obesvärat sätt lyfta ut stolen från bordet när man skulle sätta sig.
Personbeskrivning:
Det tog några sekunder innan han svarade. Det gråsprängda håret var rufsigt, ögonen rödkantade och ansiktet blekt. Jag tyckte att han hade magrat, men det kan man väl inte göra på en eftermiddag. Fast kanske hade han gjort det de senaste veckorna utan att jag tänkt så mycket på det.
Kaspers ansikte blev gråare och liksom insjunket och han var lite förvirrad. Vilsen på något sätt. Glömde saker, såg undrande ut inför helt vardagliga företeelser. Det var inte så jag föreställde mig någon som just blivit lämnad av sin älskade.
Egna Person- och Miljöbeskrivning:
Det slår mig direkt när jag kommer innanför dörren. Lukten av smör och peppar från de nystekta köttbullarna ligger som ett os längst med taket. Det är den där typiska lukten som alltid finns där när man kommer in i huset. Antingen kan det vara nybakad sockerkaka, nystekt kött eller bara kokande potatisar. Det spelar ingen roll vad det är, men doften av något nylagat finns alltid där. Blandat med den mjuka doften kan det även då och då sippra in en lukt av avgaser från morfars traktor som han kör runt med ute på gårdsplanen. Det är just denna lukten som gör att man känner sig hemma här. Vilket humör man än är på, vilka kläder man än har på sig, så känner man sig hemma.
Mitt där i det osande köket står mormor med det rödrutiga förklädet hängandes på höfterna, och stekspaden i högsta hugg. Hennes ansikte är rödmosigt av den varma luften inne i köket, och med jämna mellanrum behöver hon torka de små svett-dropparna som rinner ner för hennes panna.
Morfar som man allt som oftast ser i jobbarkläder kommer in genom dörren var och varannan minut för att fråga om maten är klar. Hans hår som var nytvättat för bara några timmar sedan är nu fullt av granbarr och jord efter att ha spenderat en hel förmiddag i skogen.
Visar inlägg med etikett bokuppgift. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bokuppgift. Visa alla inlägg
onsdag 27 november 2013
onsdag 20 november 2013
bokuppgift v.47
Onsdagen den 20 november, och jag skulle idag ha läst till sida 50. Har har kommit till sida 98.
Förra gången så hade klassens lärare bestämt att Adam, den nya killen, skulle få rollen som Romeo. Frida som skulle göra sitt bästa för att få rollen som Julia lyckades, och får nu chansen att öva tillsammans med Adam.
När Katrin var 6 år så lämnade hennes mamma familjen för att flytta till Bryssel. Där bor hon fortfarande, och Katrin har enbart fått ett fåtal brev under alla dessa åren. När Kasper (Katrins pappa) några år senare skaffar en ny flickvän-Marie, kan Katrin aldrig acceptera henne. Det är inte förrän nu, någon vecka efter Marie och Kaspers uppbrott, som Katrin förstår att det faktiskt inte var Marie det var fel på. Utan det var hennes egna mamma som hon var sur på.
Plötsligt en dag så möter hon även Adam i parken, och plötsligt så står Katrin där i hans armar och gråter. Det visade sig att Adams pappa hade lämnat honom när han var liten, så han om någon förstod vad Katrin går igenom.
Jag väljer nog att skriva om Katrin, på grund av att det finns så mycket saker att säga om henne.
Katrin är 15 år, har precis börjat de nionde året i grundskolan, och har en hjärna där det är kaos. Det händer så mycket saker att hon inte riktigt hinner förstå vad det verkligen är som pågår. Hennes pappa gör slut med sin föredetta flickvän Marie, Katrins lillebor Victor beter sig underligt och mitt i allt
Och mitt i allt detta så kommer Andreas in i bilden, hennes pojkvän sen 1 dag tillbaka, och Adam, som var en helt annan person än vad hon trodde.
Tills nästa gång ska jag ha läst till sida 150.
onsdag 13 november 2013
veckans bokuppgift v.46
onsdagen den 13 november, har läst 20 sidor.
Den boken som jag har valt att läsa heter Hur kär får man bli?, och just denna bok har jag faktiskt läst en gång innan. Varför jag har valt att läsa den en gång till är eftersom att man kan få en helt annan uppfattning av boken, och kan ta märke till saker som man inte har tänkt på innan.
Boken är skriven utifrån Katrins tankar, en helt vanlig tonåring som ska börja sitt allra sista år i grundskolan. I skolan umgås hon med Frida, en tjej som alla vill vara lik, och som Katrin är lyckligt lottad att ha som bästa kompis.
Den första dagen som de kommer till skolan får de även en ny elev i klassen. Han är lång, han är snygg, han har fina ögon, och han heter Adam. Han får även äran att spela Romeo i pjäsen som klassen ska sätta upp, och Frida, Katrins kompis, ska gör allt för att få spela Julia.
Jag har ju inte kommit så långt fram i boken nu, och jag kommer inte ihåg från förra gången heller, så jag vet inte riktigt var de bor någonstans. Dock tror jag att det är någonstans runt Stockholm.
Eftersom att jag redan vet vad som kommer hända, på grund av att jag har läst den en gång innan, så tror jag att det blir svårt att skriva vad jag tror kommer hända.
tills nästa gång ska jag ha läst till sida 50.
HUR KÄR FÅR MAN BLI?-KATARINA VON BREDOW
Katarina Von
Bredow. En 46 årig kvinna som föddes i Aneby, men bodde under sin
uppväxt i ställen som Jönköping, Sigtuna och Stockholm.
Vid femton års
ålder flyttade hon ihop med Einar Von Bredow, som hon tre år senare
gifte sig med. År 2000 skilde de sig, och Katarina lever nu med en
man vid namn Kjell Andersson.
Under 22 år så
har Katarina hunnit med att skriva 12 böcker, och majoriteten av dom
är riktade mot tonåringar. De flesta böckerna handlar om
kärleksrelationer både mellan kompisar, men också mellan tjej och
kille.
Den boken som jag har valt att läsa heter Hur kär får man bli?, och just denna bok har jag faktiskt läst en gång innan. Varför jag har valt att läsa den en gång till är eftersom att man kan få en helt annan uppfattning av boken, och kan ta märke till saker som man inte har tänkt på innan.
Boken är skriven utifrån Katrins tankar, en helt vanlig tonåring som ska börja sitt allra sista år i grundskolan. I skolan umgås hon med Frida, en tjej som alla vill vara lik, och som Katrin är lyckligt lottad att ha som bästa kompis.
Den första dagen som de kommer till skolan får de även en ny elev i klassen. Han är lång, han är snygg, han har fina ögon, och han heter Adam. Han får även äran att spela Romeo i pjäsen som klassen ska sätta upp, och Frida, Katrins kompis, ska gör allt för att få spela Julia.
Jag har ju inte kommit så långt fram i boken nu, och jag kommer inte ihåg från förra gången heller, så jag vet inte riktigt var de bor någonstans. Dock tror jag att det är någonstans runt Stockholm.
Eftersom att jag redan vet vad som kommer hända, på grund av att jag har läst den en gång innan, så tror jag att det blir svårt att skriva vad jag tror kommer hända.
tills nästa gång ska jag ha läst till sida 50.
fredag 11 oktober 2013
veckans bokuppgift v.41
Faller man en gång, så är det slut
"Det tog icke lång tid. Två minuter efter sedan Curly hade fallit var den siste av hennes angripare fördriven. Men hon låg där stympad och livlös i den blodiga och nedtrampade snön, nästan bokstavligen sliten i stycken, och svarte François stod lutad över henne och svor alldeles ohyggligt. Faller man en gång, så är det slut."
Jag valde denna meningen på grund av att den faktiskt var väldigt verklig. Att även om detta handlade om en hund som blev dödad, så skulle det kunna hända liknande saker med människor. Jag tänker dock inte på mord, utan en annan väldigt hemskt sak som faktiskt händer rätt så ofta i vårt samhälle. Jag pratar om våldtäkt.
Den senaste tiden har det varit väldigt mycket prat om just detta, och mycket om ett visst antal personer som var misstänkta att ha begått ett brått, men blev frisläppta. Felet var bara att männen som blev frisläppta faktiskt hade begått brottet, men fick antagligen fram sin version bättre hos domaren offret.
Detta samtalet har i alla fall varit det hetaste samtalsämnet på webbsidan "Twitter". På min personliga "feed" hoppar det upp minst 3 tweets per dag där folk kommenterar våldtäktsämnet. Folk är upprörda, och så är även jag. Att folk är så besatta, att de faktiskt våldtar unga flickor skulle jag faktiskt vilja kalla mord det med. För i och med att en person blir våldtagen dör något inuti den personen. Jag kan inte sätta ord på vad det är som dör, men det är mycket. Personen som det har skett tappar även tilliten till vårt samhälle, och kommer aldrig att känna sig säker där den lever.
Jag känner personligen inte någon som har råkat ut för detta, och jag är glad för det. Men de senaste åren har även många filmer cirkulerat runt på Facebook där flickor i min ålder eller äldre berättar om denna hemska händelse som de själva har utsatts för. En av flickorna säger,
-Jag har förlorat det vackraste jag hade, min oskuld.
"Det tog icke lång tid. Två minuter efter sedan Curly hade fallit var den siste av hennes angripare fördriven. Men hon låg där stympad och livlös i den blodiga och nedtrampade snön, nästan bokstavligen sliten i stycken, och svarte François stod lutad över henne och svor alldeles ohyggligt. Faller man en gång, så är det slut."
Jag valde denna meningen på grund av att den faktiskt var väldigt verklig. Att även om detta handlade om en hund som blev dödad, så skulle det kunna hända liknande saker med människor. Jag tänker dock inte på mord, utan en annan väldigt hemskt sak som faktiskt händer rätt så ofta i vårt samhälle. Jag pratar om våldtäkt.
Den senaste tiden har det varit väldigt mycket prat om just detta, och mycket om ett visst antal personer som var misstänkta att ha begått ett brått, men blev frisläppta. Felet var bara att männen som blev frisläppta faktiskt hade begått brottet, men fick antagligen fram sin version bättre hos domaren offret.
Detta samtalet har i alla fall varit det hetaste samtalsämnet på webbsidan "Twitter". På min personliga "feed" hoppar det upp minst 3 tweets per dag där folk kommenterar våldtäktsämnet. Folk är upprörda, och så är även jag. Att folk är så besatta, att de faktiskt våldtar unga flickor skulle jag faktiskt vilja kalla mord det med. För i och med att en person blir våldtagen dör något inuti den personen. Jag kan inte sätta ord på vad det är som dör, men det är mycket. Personen som det har skett tappar även tilliten till vårt samhälle, och kommer aldrig att känna sig säker där den lever.
Jag känner personligen inte någon som har råkat ut för detta, och jag är glad för det. Men de senaste åren har även många filmer cirkulerat runt på Facebook där flickor i min ålder eller äldre berättar om denna hemska händelse som de själva har utsatts för. En av flickorna säger,
-Jag har förlorat det vackraste jag hade, min oskuld.
fredag 4 oktober 2013
veckans bokuppgift v.40
BOKRECENSION AV "62 DAGAR"
Vi har nu läst ut boken med titeln 62 dagar. Den är skriven av Cilla Naumann, som även har skrivit böcker som Kulor i Hjärtat och Värsta Brorsan.
Boken handlar mestadels om Tom, Toms brorsa Bror, brorsornas föräldrar deras kompis Lassemiss. Tom är själva huvudpersonen, och det är även från hans perspektiv som boken är skriven från. Han är en person som ofta tänker lite för mycket på allt som händer runt om honom.
Boken utspelar sig i Bohuslän, på ett lant ställe. Om man även tänker på hur själva boken är skriven förstår man att det är nutid, och det som händer faktiskt skulle kunna hända idag. Själva språket är väldigt "ungdomligt" om man kan utrycka det så, med en hel del svordomar och andra moderna uttryck.
På själva sättet som Tom tänker, känner även jag igen mig väldigt mycket. Allt det här med att man oroar sig för vad som ska hända, och hur livet kommer bli om några år. Och på det sättet förstår man även att boken är skriven på 2000-talet.
Tom är i denna boken huvudpersonen. Han är en kille, som skulle tolkas som en typisk 15 åring. Sitt liv lever han med sin familj som består av Mamma, Pappa och brorsan. Tom och brorsan står varandra väldigt nära och är i samma umgänge, och gör de mesta bus tillsammans. De är dock inte ensamma, utan har även en hel drös kompisar med namn som Lassemiss och Arvid. Några av dessa kompisarna träffar brorsorna dock enbart på sommarlovet, där alla träffas på ett lantställe med sina familjer.
På Lantstället alltså, ja, det är där allt händer. Precis som alla andra somrar träffas kompisarna där och umgås under lovet. Detta lovet kommer dock inte alls bli som alla andra, och det märker Tom snabbt när de får besök av brorsans kompis Joel. Alla börjar bete sig annorlunda, och det känns helt enkelt inte som vanligt. Joel åker dock hem, men ingenting nytt händer för kompisarna. Vädret är inte det bästa, och lovet känns allmänt dåligt.
Detta ändras dock när kompisgänget bestämmer sig för att dra ut med mopparna, och åka till bappatältet. Tom har ingen aning vad som pågår, men på två sekunder är allting annorlunda, och sommarlovet kommer aldrig bli som vanligt igen.
Denna bok handlar väldigt mycket om döden. Först när de hittar den döda ekorren, sen när branden klassas som en mordbrand och självklart, Lassmiss död. Och jag tror att budskapet faktiskt är att man ska ta vara på det livet man har, och vara tacksam över det man har. Att man alltid ska leva efter mottot "lev varje dag som om det vore din sista". Det betyder att man kanske ska göra saker som man vet att man kommer ångra, eller också passa på att göra saker som man faktiskt vill göra när man har chansen. I detta fallet var det ingen som lärde känna Lassemiss på riktigt, och ingen visste något om honom. Ingen gjorde hellre någon stor insats i att faktiskt lära känna honom, men jag tror att alla ångrade sig när han väl hade dött.
Så om du har en tjej i klassen som du aldrig har pratat med, säg hej. Det kan vara början på en fantastisk vänskap.
Jag tycker att denna boken var okej. Ibland förstod man inte riktigt vad som hände, och man hängde liksom inte med. Jag tycker dock att författaren skriver på ett sätt som får boken att låta väldigt verklig, och det är nog det som gör att jag höjer mitt betyg på den. Så jag ger denna boken 3/5. Dock tror jag att om jag skulle läsa den en gång till skulle jag nog gilla den mer, på grund av att jag troligen skulle hänga med bättre då.
Vi har nu läst ut boken med titeln 62 dagar. Den är skriven av Cilla Naumann, som även har skrivit böcker som Kulor i Hjärtat och Värsta Brorsan.
Boken handlar mestadels om Tom, Toms brorsa Bror, brorsornas föräldrar deras kompis Lassemiss. Tom är själva huvudpersonen, och det är även från hans perspektiv som boken är skriven från. Han är en person som ofta tänker lite för mycket på allt som händer runt om honom.
Boken utspelar sig i Bohuslän, på ett lant ställe. Om man även tänker på hur själva boken är skriven förstår man att det är nutid, och det som händer faktiskt skulle kunna hända idag. Själva språket är väldigt "ungdomligt" om man kan utrycka det så, med en hel del svordomar och andra moderna uttryck.
På själva sättet som Tom tänker, känner även jag igen mig väldigt mycket. Allt det här med att man oroar sig för vad som ska hända, och hur livet kommer bli om några år. Och på det sättet förstår man även att boken är skriven på 2000-talet.
Tom är i denna boken huvudpersonen. Han är en kille, som skulle tolkas som en typisk 15 åring. Sitt liv lever han med sin familj som består av Mamma, Pappa och brorsan. Tom och brorsan står varandra väldigt nära och är i samma umgänge, och gör de mesta bus tillsammans. De är dock inte ensamma, utan har även en hel drös kompisar med namn som Lassemiss och Arvid. Några av dessa kompisarna träffar brorsorna dock enbart på sommarlovet, där alla träffas på ett lantställe med sina familjer.
På Lantstället alltså, ja, det är där allt händer. Precis som alla andra somrar träffas kompisarna där och umgås under lovet. Detta lovet kommer dock inte alls bli som alla andra, och det märker Tom snabbt när de får besök av brorsans kompis Joel. Alla börjar bete sig annorlunda, och det känns helt enkelt inte som vanligt. Joel åker dock hem, men ingenting nytt händer för kompisarna. Vädret är inte det bästa, och lovet känns allmänt dåligt.
Detta ändras dock när kompisgänget bestämmer sig för att dra ut med mopparna, och åka till bappatältet. Tom har ingen aning vad som pågår, men på två sekunder är allting annorlunda, och sommarlovet kommer aldrig bli som vanligt igen.
Denna bok handlar väldigt mycket om döden. Först när de hittar den döda ekorren, sen när branden klassas som en mordbrand och självklart, Lassmiss död. Och jag tror att budskapet faktiskt är att man ska ta vara på det livet man har, och vara tacksam över det man har. Att man alltid ska leva efter mottot "lev varje dag som om det vore din sista". Det betyder att man kanske ska göra saker som man vet att man kommer ångra, eller också passa på att göra saker som man faktiskt vill göra när man har chansen. I detta fallet var det ingen som lärde känna Lassemiss på riktigt, och ingen visste något om honom. Ingen gjorde hellre någon stor insats i att faktiskt lära känna honom, men jag tror att alla ångrade sig när han väl hade dött.
Så om du har en tjej i klassen som du aldrig har pratat med, säg hej. Det kan vara början på en fantastisk vänskap.
Jag tycker att denna boken var okej. Ibland förstod man inte riktigt vad som hände, och man hängde liksom inte med. Jag tycker dock att författaren skriver på ett sätt som får boken att låta väldigt verklig, och det är nog det som gör att jag höjer mitt betyg på den. Så jag ger denna boken 3/5. Dock tror jag att om jag skulle läsa den en gång till skulle jag nog gilla den mer, på grund av att jag troligen skulle hänga med bättre då.
fredag 20 september 2013
SAMMANFATTNING AV 62 DAGAR
Sommarlovet har börjat och Tom, hans familj och hans vänner åker till det vanliga sommarstället ute på landet. Där umgås de med Lassemiss, den speciella killen men som ändå alltid får vara med. De får även besök av Toms storebrors kompis Joel, som inte alls är som de hade tänkt sig.
Det enda de gör när de har besök är att spela fotboll, då de inte vet vad för något annat som är okej att göra. En dag när de spelar fotboll frågar Joel vad det är för fel med Lassemiss. Det var efter den stunden som alla började tänka på vad som faktiskt egentligen är fel med killen.
Joel åker iväg på fotbolls läger, och de pojkarna som är kvar på landet gör näst intill ingenting. De bara regnar och alla killarna sitter hemma och spelar tv-spel.
En dag bestämmer de sig dock för att göra något, och åker ut till en äng där det hålls ett möte. Det är baptisterna som har samlats, och killarna har redan bestämt vad som ska hända.
De står på grusvägen utanför tältet och väntar. När de sedan hör att sångrösterna slutar att sjunga, och folk reser sig från sina stolar, springer an av kompisarna ut med en bensindunk. Mitt framför tältet häller han bensinen i formen av ett kors, och när folket väl börjar komma ut slänger en kille en tändsticka på bensinen.
Det enda de gör när de har besök är att spela fotboll, då de inte vet vad för något annat som är okej att göra. En dag när de spelar fotboll frågar Joel vad det är för fel med Lassemiss. Det var efter den stunden som alla började tänka på vad som faktiskt egentligen är fel med killen.
Joel åker iväg på fotbolls läger, och de pojkarna som är kvar på landet gör näst intill ingenting. De bara regnar och alla killarna sitter hemma och spelar tv-spel.
En dag bestämmer de sig dock för att göra något, och åker ut till en äng där det hålls ett möte. Det är baptisterna som har samlats, och killarna har redan bestämt vad som ska hända.
De står på grusvägen utanför tältet och väntar. När de sedan hör att sångrösterna slutar att sjunga, och folk reser sig från sina stolar, springer an av kompisarna ut med en bensindunk. Mitt framför tältet häller han bensinen i formen av ett kors, och när folket väl börjar komma ut slänger en kille en tändsticka på bensinen.
söndag 15 september 2013
RECENSION OM UTVANDRARNA
Filmen heter Utvandrarna, och är baserad på en bok skriven av Vilhelm Moberg, med samma namn. Boken skrevs i mitten på 1900-talet, och filmen gjordes kort därefter. Denna film är en typisk bild över hur Sverige såg ut på 1800-talet, och hur svenska bönder levde då.
Filmen, och även boken handlar om familjen Nilsson. Familjen består av Karl-Oskar, Kristina, deras 3 barn, Karl-Oskars bror och även Karl-Oskars föräldrar.
Karl-Oskars far var en gång ute för att jobba på åkern, när han en gång lyfte en stor sten tappade han den rakt på sitt ben. Benet blev väldigt skadat, och fadern kunde inte längre ha kvar sin går. Hans förstfödde son Karl-Oskar fick då ärva den. Nu fick han även chansen att gifta sig med sin kärlek Kristina, när han skulle få ha ett eget hus. Några år senare bor Karl-Oskar och Kristina fortfarande kvar på gården, fast nu med en hel drös ungar.
Familjen kämpar på, för att få allting att gå ihop. Dock inte på det sättet som vi gör nu, utan för att överleva. Det finns inga maskiner, utan man får göra allting för hand. Om det inte kommer något regn på sommaren, ja, då är det kört.
Kristina väntar sitt fjärde barn, och redan nu på sommaren förstår dom att vintern inte kommer bli enkel. Ännu värre blir det när huset där all säd ligger brinner upp. Allting är borta. Som tur var har Kristina gömt undan en del mat, i fall om att det skulle blir kris.
När vintern väl har börjat tar den maten snabbt slut, och barnen får vänja sig vid att få i sig ytterst lite föda var dag.
En dag mitt i vintern ska Kristinas nyfödde son Anders-Harald döpas, och Kristina tar fram de sista av de undangömda kornen som sedan blir till korngröt. Undertiden som Kristina förbereder maten smyger deras ena dotter Anna runt i huset, och känner lukten av gröten. På några få sekunder är hon framme vid skålen, och stoppar fingret i maten. Kristina föser snabbt bort barnet, och går och gömmer undan maten så den kan få gäsa ifred. Anna ser dock var hennes mamma gömmer undan maten, och när Kristina väl är borta springer Anna fram.
Senare på kvällen har ingen i familjen sett Anna på ett väldigt långt tid, så de börjar bli oroliga. Efter mycket letande hittar de flickan liggandes på golvet, jämte ett halväten skål med korngröt. Flickan var så hungrig att hon inte kunde slita sig från gröten. Ovetandes om att den inte hade gäst färdigt. Detta resulterade i stora magsmärtor, men även också en sprucken magsäck. Dagen efter hade gud hämtat flickan, och detta blev startskottet för familjen Nilssons resa mot Amerika.
Som ni kanske förstår så är filmen väldigt gammal, så människorna som är med i filmen pratar väldigt annorlunda mot hur vi pratar idag. Dock finns det fortfarande personer som pratar likt personerna i filmen nu också, men det är inte alls lika många.
Och budskapet? I filmer likt dessa så tycker jag det finns så många, det beror helt på hur man tolkar hela filmen. Men jag antar att vi som lever på 2000-talet ska få en bild av hur det faktiskt såg ut förr, och det inte var så enkelt att leva på den tiden. De vill antagligen att vi ska förstå att vi faktiskt har det väldigt bra där vi lever just nu, med ex. våran sjukvård. Om vi har brutit ett ben får vi snabbt hjälp, eller till och med om vi har fått en hjärtattack. Om det hade varit för runt 200 år sedan så var det inte många personer som överlevde en hjärtattack. Så ja, jag antar bara att vi ska vara glada för de vi har.
Jag tyckte filmen var bra, dock inte den bästa jag har sett. Enligt mig så var den mycket intressant, eftersom jag är väldigt intresserad av historia. Det är kanske inte så att jag skulle välja att kolla på filmen när jag är hemma, så bra tyckte jag inte att den var. Men om man vill kolla på en film som speglar 1800-talet så tycker jag verkligen att man ska kolla på denna.
Filmen, och även boken handlar om familjen Nilsson. Familjen består av Karl-Oskar, Kristina, deras 3 barn, Karl-Oskars bror och även Karl-Oskars föräldrar.
Karl-Oskars far var en gång ute för att jobba på åkern, när han en gång lyfte en stor sten tappade han den rakt på sitt ben. Benet blev väldigt skadat, och fadern kunde inte längre ha kvar sin går. Hans förstfödde son Karl-Oskar fick då ärva den. Nu fick han även chansen att gifta sig med sin kärlek Kristina, när han skulle få ha ett eget hus. Några år senare bor Karl-Oskar och Kristina fortfarande kvar på gården, fast nu med en hel drös ungar.
Familjen kämpar på, för att få allting att gå ihop. Dock inte på det sättet som vi gör nu, utan för att överleva. Det finns inga maskiner, utan man får göra allting för hand. Om det inte kommer något regn på sommaren, ja, då är det kört.
Kristina väntar sitt fjärde barn, och redan nu på sommaren förstår dom att vintern inte kommer bli enkel. Ännu värre blir det när huset där all säd ligger brinner upp. Allting är borta. Som tur var har Kristina gömt undan en del mat, i fall om att det skulle blir kris.
När vintern väl har börjat tar den maten snabbt slut, och barnen får vänja sig vid att få i sig ytterst lite föda var dag.
En dag mitt i vintern ska Kristinas nyfödde son Anders-Harald döpas, och Kristina tar fram de sista av de undangömda kornen som sedan blir till korngröt. Undertiden som Kristina förbereder maten smyger deras ena dotter Anna runt i huset, och känner lukten av gröten. På några få sekunder är hon framme vid skålen, och stoppar fingret i maten. Kristina föser snabbt bort barnet, och går och gömmer undan maten så den kan få gäsa ifred. Anna ser dock var hennes mamma gömmer undan maten, och när Kristina väl är borta springer Anna fram.
Senare på kvällen har ingen i familjen sett Anna på ett väldigt långt tid, så de börjar bli oroliga. Efter mycket letande hittar de flickan liggandes på golvet, jämte ett halväten skål med korngröt. Flickan var så hungrig att hon inte kunde slita sig från gröten. Ovetandes om att den inte hade gäst färdigt. Detta resulterade i stora magsmärtor, men även också en sprucken magsäck. Dagen efter hade gud hämtat flickan, och detta blev startskottet för familjen Nilssons resa mot Amerika.
Som ni kanske förstår så är filmen väldigt gammal, så människorna som är med i filmen pratar väldigt annorlunda mot hur vi pratar idag. Dock finns det fortfarande personer som pratar likt personerna i filmen nu också, men det är inte alls lika många.
Och budskapet? I filmer likt dessa så tycker jag det finns så många, det beror helt på hur man tolkar hela filmen. Men jag antar att vi som lever på 2000-talet ska få en bild av hur det faktiskt såg ut förr, och det inte var så enkelt att leva på den tiden. De vill antagligen att vi ska förstå att vi faktiskt har det väldigt bra där vi lever just nu, med ex. våran sjukvård. Om vi har brutit ett ben får vi snabbt hjälp, eller till och med om vi har fått en hjärtattack. Om det hade varit för runt 200 år sedan så var det inte många personer som överlevde en hjärtattack. Så ja, jag antar bara att vi ska vara glada för de vi har.
Jag tyckte filmen var bra, dock inte den bästa jag har sett. Enligt mig så var den mycket intressant, eftersom jag är väldigt intresserad av historia. Det är kanske inte så att jag skulle välja att kolla på filmen när jag är hemma, så bra tyckte jag inte att den var. Men om man vill kolla på en film som speglar 1800-talet så tycker jag verkligen att man ska kolla på denna.
fredag 13 september 2013
Elddonet-H.C Andersen
1. Det brukar oftast finnas någonting som är overkligt. I detta fallet var det elddonet och hundarna som kunde få ens önskningar att slå in.
Det brukar även vara ett antal personer som finns med i alla sagor. Som en häxa, prins, prinsessa och någon som är fattig. I Elddonet finns det en häxa, Prins, Prinsessa, kung, drottning osv. Dessa personer är nog svåra att inte hitta i en saga.
Huvudpersonen i sagan brukar även alltid få ett svårt uppdrag, som den sedan klarar av. Personen får även oftast hjälp av någon overklig figur som Fe eller troll. I denna sagan var det soldaten som hämtade pengarna långt nere i ett träd, och faktiskt överlevde de stora hundarna.
2.
stödord:
1805-Odense-litet hus
ensam-dockor,
14-Köpenhamn-Skådespelare
Lyckades ej-balettskolan
studera-examen
30-sagor-tills 1873-156 st
olycklig-ful-förälskad-aldrig gift
1875 död
Den 2 April 1805 föddes en pojke i ett mycket litet hus i den Danska staden Odense. Pojken fick namnet Hans Christian Andersen. Fram till 14 års ålder levde han i ett mycket litet hus (de två första bilderna), i det nuvarande centrala Odense. Han var en mycket ensam pojke, och hade inte många vänner. Hans Christian lekte mest med dockor och dockteater. Redan då började hans stora intresse för teater. När H.C Andersen var 14 år gammal flyttade han till Köpenhamn för att försöka komma in på teaterskolan. Han lyckades dock inte, utan några år senare kom han in på balettskolan istället. Där studerade han och tog tillslut examen. När han var 30 år släppte han sin första saga, och 38 år senare hade han släppt runt 150 stycken. H.C Andersen var väldigt olycklig. Han tyckte t.ex. att han var väldigt ful, och var olyckligt kär väldigt många gånger. Vid 68 års ålder släppte H.C Andersen inga mer sagor, och dog 2 år senare.
obs! inga av bilderna får kopieras utan tillåtelse av mig, eller matilda.
http://www.ne.se/lang/hans-christian-andersen
http://www.historiesajten.se/visainfo.asp?id=286
Det brukar även vara ett antal personer som finns med i alla sagor. Som en häxa, prins, prinsessa och någon som är fattig. I Elddonet finns det en häxa, Prins, Prinsessa, kung, drottning osv. Dessa personer är nog svåra att inte hitta i en saga.
Huvudpersonen i sagan brukar även alltid få ett svårt uppdrag, som den sedan klarar av. Personen får även oftast hjälp av någon overklig figur som Fe eller troll. I denna sagan var det soldaten som hämtade pengarna långt nere i ett träd, och faktiskt överlevde de stora hundarna.
2.
stödord:
1805-Odense-litet hus
ensam-dockor,
14-Köpenhamn-Skådespelare
Lyckades ej-balettskolan
studera-examen
30-sagor-tills 1873-156 st
olycklig-ful-förälskad-aldrig gift
1875 död
Den 2 April 1805 föddes en pojke i ett mycket litet hus i den Danska staden Odense. Pojken fick namnet Hans Christian Andersen. Fram till 14 års ålder levde han i ett mycket litet hus (de två första bilderna), i det nuvarande centrala Odense. Han var en mycket ensam pojke, och hade inte många vänner. Hans Christian lekte mest med dockor och dockteater. Redan då började hans stora intresse för teater. När H.C Andersen var 14 år gammal flyttade han till Köpenhamn för att försöka komma in på teaterskolan. Han lyckades dock inte, utan några år senare kom han in på balettskolan istället. Där studerade han och tog tillslut examen. När han var 30 år släppte han sin första saga, och 38 år senare hade han släppt runt 150 stycken. H.C Andersen var väldigt olycklig. Han tyckte t.ex. att han var väldigt ful, och var olyckligt kär väldigt många gånger. Vid 68 års ålder släppte H.C Andersen inga mer sagor, och dog 2 år senare.
Detta var H.C Andersens hus under hans uppväxt i Odense. Familjen hade enbart de två fönstrerna som hus.
Statyn av H.C Andersen som man kan hitta i det centrala Odense.
Huset man ser till höger, det gula, är huset där han föddes.
Skolan som H.C Andersen gick på.
obs! inga av bilderna får kopieras utan tillåtelse av mig, eller matilda.
http://www.ne.se/lang/hans-christian-andersen
http://www.historiesajten.se/visainfo.asp?id=286
fredag 6 september 2013
OM UTVANDRARNA-FILMEN
UTVANDRARNA.
I en liten by i Småland bor det en familj vid namnet Nilsson. Den består av Karl-Oskar, Kristina, deras 3 barn, Karl-Oskars lillebror Robert och Karl-Oskars föräldrar. De bor på en mycket gammal gård som Karl-Oskar har fått ta över efter sin far när Kristina och Karl-Oskar gifte sig. Kristina är en väldigt ung dam, men värnar om sin familj väldigt mycket. Hon är även väldigt troende. Det märker man tydligt då hon till och med säger till sin man, Karl-Oskar, att inte prata illa om gud. På detta sätt märker man även att hon vill sin familj allt gott i världen. Hennes make eller någon av barnen får aldrig säga att gud inte vill familjen väl. Hon är mycket säker på att gud då kommer straffa dom.
Robert, Karl-Oskars bror har det inte enkelt. Han vill inte jobba så mycket som alla andra, så när han hör om landet på andra sidan Oceanen tar det inte lång tid innan han bestämmer sig för att emigrera. Han tror på att han kan finna lyckan där borta, och få ett bättre liv. När han berättar detta för sin bror blir han förvånad. Bröderna har haft samma tankar hela tiden.
Kristina är dock mycket emot att emigrera till Amerika. Hon tror inte på att det kommer att vara så mycket bättre på andra sidan Atlanten, och vill heller inte lämna släkt och vänner i Småland. Men så en dag, så äter en av Kristina och Karl-Oskars barn ihjäl sig. Flickan hade inte fått mycket mat på länge, och när Kristina då gjorde en stor skål med gröt till deras sons dop kunde inte flickan slita sig. Hennes magsäck sprack, och morgonen efter hade gud kommit för att hämta hem barnet. Detta fick Kristina att förstå att när inte ens deras barn klarar sig på grund av för lite mat, så måste man göra något. Hon bestämde sig nu för att flytta till Amerika.
Familjen bor på en mycket gammal gård i Småland, Korpamoen. Enligt mig så är stället en typisk bild över hur det såg ut i Sverige på 1800-talet. Väldigt mycket skog, men också en hel del åkermarker. På varje åker kan man se minst en bonde som jobbar för att få mat till sin familj.
Att utvandra är en bra sak. Speciellt för länder där det t.ex. är krig. Som just nu, då det är inbördeskrig i Syrien. Dubbelt så många invånare i Syrien hade dött om man inte hade kunnat utvandra. Men även efter personliga upplevelser, så är utvandring enbart en bra sak. Jag har fått lära känns så många utländska personer, som har fått mig att se världen från ett annat perspektiv. Jag har t.ex. 2 personer i min klass, Muna och Khadra. De är två av mina närmaste vänner, och de betyder väldigt mycket för mig. De har fått mig att förstå att vi har tur, som bor här. Som har pengar till både mat och vatten, men även pengar så vi kan roa oss och köpa IPhone's och andra dyra saker.
Så en sammanfattning? Det är tur att man kan invandra/utvandra. Enligt mig tror jag att det bara har gjort världen till en bättre plats att leva på.
I en liten by i Småland bor det en familj vid namnet Nilsson. Den består av Karl-Oskar, Kristina, deras 3 barn, Karl-Oskars lillebror Robert och Karl-Oskars föräldrar. De bor på en mycket gammal gård som Karl-Oskar har fått ta över efter sin far när Kristina och Karl-Oskar gifte sig. Kristina är en väldigt ung dam, men värnar om sin familj väldigt mycket. Hon är även väldigt troende. Det märker man tydligt då hon till och med säger till sin man, Karl-Oskar, att inte prata illa om gud. På detta sätt märker man även att hon vill sin familj allt gott i världen. Hennes make eller någon av barnen får aldrig säga att gud inte vill familjen väl. Hon är mycket säker på att gud då kommer straffa dom.
Robert, Karl-Oskars bror har det inte enkelt. Han vill inte jobba så mycket som alla andra, så när han hör om landet på andra sidan Oceanen tar det inte lång tid innan han bestämmer sig för att emigrera. Han tror på att han kan finna lyckan där borta, och få ett bättre liv. När han berättar detta för sin bror blir han förvånad. Bröderna har haft samma tankar hela tiden.
Kristina är dock mycket emot att emigrera till Amerika. Hon tror inte på att det kommer att vara så mycket bättre på andra sidan Atlanten, och vill heller inte lämna släkt och vänner i Småland. Men så en dag, så äter en av Kristina och Karl-Oskars barn ihjäl sig. Flickan hade inte fått mycket mat på länge, och när Kristina då gjorde en stor skål med gröt till deras sons dop kunde inte flickan slita sig. Hennes magsäck sprack, och morgonen efter hade gud kommit för att hämta hem barnet. Detta fick Kristina att förstå att när inte ens deras barn klarar sig på grund av för lite mat, så måste man göra något. Hon bestämde sig nu för att flytta till Amerika.
Familjen bor på en mycket gammal gård i Småland, Korpamoen. Enligt mig så är stället en typisk bild över hur det såg ut i Sverige på 1800-talet. Väldigt mycket skog, men också en hel del åkermarker. På varje åker kan man se minst en bonde som jobbar för att få mat till sin familj.
Att utvandra är en bra sak. Speciellt för länder där det t.ex. är krig. Som just nu, då det är inbördeskrig i Syrien. Dubbelt så många invånare i Syrien hade dött om man inte hade kunnat utvandra. Men även efter personliga upplevelser, så är utvandring enbart en bra sak. Jag har fått lära känns så många utländska personer, som har fått mig att se världen från ett annat perspektiv. Jag har t.ex. 2 personer i min klass, Muna och Khadra. De är två av mina närmaste vänner, och de betyder väldigt mycket för mig. De har fått mig att förstå att vi har tur, som bor här. Som har pengar till både mat och vatten, men även pengar så vi kan roa oss och köpa IPhone's och andra dyra saker.
Så en sammanfattning? Det är tur att man kan invandra/utvandra. Enligt mig tror jag att det bara har gjort världen till en bättre plats att leva på.
fredag 23 augusti 2013
Tankar om "Ett fat korngröt"
Ett fat korngröt
Enligt mig är denna texten en typisk text som speglar hur det var på 1800-talet. Den första grejen var att det var missväxt. Familjerna som det drabbade fick lida genom en hel vinter utan mat. Och den maten som väl fanns, fick man dela upp så att alla familjemedlemmar fick lika mycket. I denna texten har familjen fått en missväxt på sin skörd, och för en familj på 6 personer blir det inte enkelt. Det märker man tydligt på Kristina som nyligen har fött en liten son. Hennes amnings-mjölk tar snabbt slut på grund av undernäring, och då får inte sonen någon mat.
Det andra som händer är att deras ena dotter, Anna dör. Hon var en av syskonen som inte fick så mycket mat, och magrade mycket. När familjen då skulle bjuda en annan familj på mat behövde Kristina göra en stor laddning gröt för att det skulle räcka till alla. När Kristina ställde in gröten i källaren, kunde inte Anna hejda sig, utan hon smög efter Kristina för att se var hon gömde gröten. Efter att Kristina hade lämnat rummet kunde Anna börja äta.
Det hon inte tänkte på var att hon knappt hade fått någon mat på lång tid, flickans mage var inte van vid gröt i stora mängder. Anna slutades liggande på källargolvet med mycket stora magsmärtor. Hennes magsäck hade gått sönder. Vid denna tiden fanns det ingen chans att man kunde operera, utan man fick helt enkelt hoppas på att dottern skulle överleva, vilket hon inte gjorde.
Detta blev själva startskottet för Kristina och Karl-Oscar. Paret förstod att om man är så fattig att ens barn dör, så är det dags att göra något. Kristina gick med på att emigrera till Amerika med hela familjen, och chansa på att få ett bättre liv på andra sidan Atlanten.
söndag 26 maj 2013
VAD ÄR KÄRLEK?
"O Bröder och Systrar!
Man stjäl en kajak, paddlar över
Vinterviken, bryter dörren till en
lyxvilla, snor en revolver - och
möter kärleken.
O Bröder och Systrar, ge mig svar
på min fråga -
Vad är kärlek?"
-Jag skulle egentligen vilja skriva exakt samma text som jag skrev på den förra bokuppgiften. Men jag ändrar på den lite, så det inte blir exakt samma. -
Så vad är kärlek? Enligt mig är det så mycket. Det kan vara kärlek till sin syster, sin bästa kompis eller till en sport. Kärlek behöver inte vara något som är mellan en tjej och en kille. Bara har man har någon slags kärlek i livet, så mår man nog mycket bättre, och känner kanske också en mening med livet.
Om man inte känner kärlek från t.ex. familjen, så kan man lägga sin tid på ex. Volleyboll, och känna kärlek från den.
Jag kan själv känna mig ensam eller ledsen ibland. Då brukar jag träna volleyboll, och mår med ens mycket bättre. Jag skulle kunna åka hemifrån med mungiporna nere vid mina höfter, och ändå komma hem med mungiporna uppe vid hårfästet. Det jag vill få fram med denna text är nog att du behöver inte känna kärlek från en partner. Det finns så mycket annat som också är kärlek, även om man inte ser det på det sättet.
söndag 19 maj 2013
"Jag vill bara vara din."
En dag vill jag få din kärlek.
En dag ska du få min.
För jag vill inte vara någon annans.
Jag vill bara vara din.
För jag vill inte vara någon annans.
Jag vill bara vara din.
Jag tyckte att det var svårt att hitta en dikt som jag verkligen tyckte passade in i boken. Jag vill inte bara ha en som man förstod direkt vad jag tänkte när jag tog den. Men jag fick ge upp, och ta en vanlig dikt som man kanske skulle kunna hitta var som helst. Denna jag valde tyckte jag i alla fall var fin, även om den egentligen skulle klassas som en typisk kärleksdikt mellan en tjej och en kille. Dock tycker jag att kärlek kan vara så mycket, kärlek till sin pojkvän, kärlek till sin mobil eller som i detta fallet-kärlek till sin familj. Alex älskar sin mamma mer än något annat, men han vet inget sätt han ska vara på för att få henne att älska honom tillbaka. Tillslut orkar inte Alex bry sig mer, han är inte så liten att han inte förstår att hans mamma inte vill ha med honom att göra. Han börjar inse fakta, hon bryr sig inte.
fredag 17 maj 2013
BOKRECENSION AV ALEX DOGBOY.
ALEX DOGBOY.
Boken handlar, som man kan höra på titeln, om Alex, även kallad Dogboy. Alex är en kille som efter att ha blivit övergiven av båda sina föräldrar väljer att leva sitt liv som ett gatubarn på som smutsiga gatorna i Honduras. Alex orkar inte med att gå och vänta på att hans mamma ska komma och hämta honom, och väljer därför att leva själv.
Så varför heter boken Alex Dogboy? Jo, Alex börjar att jobba på soptippen, för att tjäna lite pengar till mat. Då ser han att det rör sig bland soporna, och i en kartong ligger en liten hundvalp. Denna lilla valpen följer med Alex vart han än går, och därför börjar han kallas Dogboy. Efter ett tag slutar han med att leta sopor, utan försöker tjäna pengar på annat sätt. Detta går dock inte så bra, och tillslut är det enda Dogboy får i sig är lim. Plötsligt en dag, får han syn på en flicka som sitter vid ett stånd och säljer plastskor. Dogboy väljer att gå fram och prata med tjejen, och plötsligt kan han inte hjälpa att han blir förälskad i henne. Flickan heter Alicia. Dogboy gör exakt allting för att få flickan att gilla honom tillbaka: Han skaffar ett jobb på en videobutik, så att han har råd med shampo, tvål och deodorant så Alicia slipper känna hans stank. Ja, han slutar till och med att sniffa lim för henne. Men plötsligt en dag, så är ståndet där Alicia jobbade borta, och han ser inte röken av henne mer. Dogboy känner inte längre någon livsglädje, och han börjar att sniffa lim igen. Så en dag, väcks Alex av en kvinna som står jämte honom. Senare får han reda på att kvinnan heter Fru Leti, och har ett stånd där hon säljer kött. Dogboy får ett erbjudande om att börja jobba hos Fru Leti, och till en början är han mycket misstänksam, men märker senare att kvinnan enbart vill Dogboy väl.
Killens liv går upp och ner hela tiden, och under den tid som vi får följa Alex, är han med om många saker. Han blir kidnappad, misshandlad knivskuren. Men han ger aldrig upp hoppet om att få träffa sin mamma en gång till.
Författaren skriver på ett sätt som gör att man känner sig som Alex tredje hund. Man känner sig som att vara killens bästa kompis, och känner honom ut och innan. Boken är baserad på en verklig händelse, och tack vare det blir boken mer intressant. Man vet att en pojke någonstans i världen har upplevt det mesta av vad man läser, och känner då mer inlevelse. Jag har inte direkt upplevt något liknande, men efter att jag har läst boken känns det som att jag har gjort det.
Jag tycker att det finns många budskap i denna boken. Me det allra starkaste budskapen som jag hittar är nog att man aldrig ska ge upp. Hur omöjligt något egentligen är, så ska man aldrig sluta kämpa. Alex mamma lämnade honom, hon stack. Dock ger aldrig Alex upp hoppet om att en dag få flytta med henne till USA. Tillslut får ju Alex prata med henne, han får höra sin mammas röst. Och även om det inte slutade så bra, så ville Alex bara ha en bekräftelse. En bekräftelse att hon inte ville ha med honom att göra, en bekräftelse att han inte betyder något för henne längre. Nu slipper Alex att gå runt och undra var hon är, och vad hon gör. En befrielse, skulle jag kalla det.
Eftersom att man fick sådan inlevelse i boken ger jag den 8/10. Jag tycker att denna boken var en bra bok, och den gick snabb att läsa. Om en bok tar väldigt lång tid att läsa tröttnar jag väldigt enkelt på den, men det gjorde jag inte på denna.
Killens liv går upp och ner hela tiden, och under den tid som vi får följa Alex, är han med om många saker. Han blir kidnappad, misshandlad knivskuren. Men han ger aldrig upp hoppet om att få träffa sin mamma en gång till.
Författaren skriver på ett sätt som gör att man känner sig som Alex tredje hund. Man känner sig som att vara killens bästa kompis, och känner honom ut och innan. Boken är baserad på en verklig händelse, och tack vare det blir boken mer intressant. Man vet att en pojke någonstans i världen har upplevt det mesta av vad man läser, och känner då mer inlevelse. Jag har inte direkt upplevt något liknande, men efter att jag har läst boken känns det som att jag har gjort det.
Jag tycker att det finns många budskap i denna boken. Me det allra starkaste budskapen som jag hittar är nog att man aldrig ska ge upp. Hur omöjligt något egentligen är, så ska man aldrig sluta kämpa. Alex mamma lämnade honom, hon stack. Dock ger aldrig Alex upp hoppet om att en dag få flytta med henne till USA. Tillslut får ju Alex prata med henne, han får höra sin mammas röst. Och även om det inte slutade så bra, så ville Alex bara ha en bekräftelse. En bekräftelse att hon inte ville ha med honom att göra, en bekräftelse att han inte betyder något för henne längre. Nu slipper Alex att gå runt och undra var hon är, och vad hon gör. En befrielse, skulle jag kalla det.
Eftersom att man fick sådan inlevelse i boken ger jag den 8/10. Jag tycker att denna boken var en bra bok, och den gick snabb att läsa. Om en bok tar väldigt lång tid att läsa tröttnar jag väldigt enkelt på den, men det gjorde jag inte på denna.
fredag 19 april 2013
Panik, Panik, Panik
"Orkanen Mitch är på väg mot Honduras! Det är en av de värsta orkanerna på hundra år! Orkanen Mitch har dragit fram över Mexiko och Belize och förorsakat mycket svåra skador. Nu rör den sig söderut med ökande hastighet och närmar sig Honduras.
Röd Varning! Maximal Varning"
Att folk inte hade tv och radio-apparater för inte så längesen har jag förståelse för. Men vilken panik man måste få när en stor storm som denna drar sig in över stället där man bor. Man vet inte vad man ska göra, hur man ens ska överleva. Paret som det handlar om i texten ovan kommer aldrig få reda på att dom ska ta sig till skolan. Dom kommer aldrig få reda på hur dom ska överleva. Dom får alltså klara sig helt själva och försöka överleva på egen hand. Jag tänker vilken panik man borde få då.
Alla vet nog hur det är att få panik, man vill bara bort från stället där man är, man är rädd, man vill bara försvinna helt enkelt. Jag har själv varit väldigt rädd, rädd för vad som skulle kunna hända just nu. Vid vissa tillfällen trodde jag att en tsunami skulle komma över Skogstorp, eller att de kanske skulle bli krig. Just då ville jag bara försvinna, dock ville jag aldrig dö. Jag ville bara vara på något ställe där inget farligt skulle kunna hända och inget skulle kunna skada mig.
fredag 12 april 2013
Att lära sig kunna acceptera saker som inte går att acceptera.
"Hans mamma bodde där i en stad som hette Los Angeles. Dit skulle de flytta.
Hans mamma tog med sig alla barnen när hon reste.
Utom honom.
-Du får inte följa med.
Han grät och skrek och försökte klamra sig fast, men hans mamma, hans älskade mamma gick ut genom dörren tillsammans med hans fyra syskon. Det hjälpte inte hur mycket han grät och gallskrek, han fick ändå inte följa med."
Att en mamma kommer för att hämta alla sina barn, förutom ett, är nog det hemskaste man skulle kunna göra. Att bara veta i hela sitt liv, från och med nu, att min alldeles egna mamma har lämnat mig. Vad får man egentligen för tankar då? Gillar inte min mamma mig, eller vad är det som är fel på mig? Jag tror man aldrig kommer att kunna acceptera sig själv från den dagen. Acceptera hur man ser ut eller acceptera hur man är.
Men jag skulle kunna tro att det finns en anledning också till varför mamman lämnade Alex. Hon kanske inte får plats med mer barn i huset som hon bor i, eller har helt enkelt inte råd med så många barn. Fast om det skulle vara rättvist, som många barn vill att det ska vara, så skulle hon ju inte ha kommit för att hämta några av barnen isåfall. Dock antar jag att vi får se vad som händer längre fram i boken, för allt händer ju för en anledning, eller hur?
fredag 22 mars 2013
En recension av Sandor/slash/Ida.
Boken som jag har läst ut heter Sandor/slash/Ida. Den är skriven av Sara Kadefors som också har skrivit böcker som Borta bäst och Fågelbovägen 32.
Som man kanske förstår på titeln så handlar boken om Sandor och Ida. Sandor dansar balett och är till mesta dels hemma i villan i Göteborg. Han har inga kompisar i början, men efter ett tag börjar han umgås med Valle.
Ida festar nätterna långa och dricker sig full var och varannan dag tillsammans med hennes 2 kompisar Susanna och Therese. Ida bor själv med sin mamma i en lägenhet i Stockholm. Dock ligger mamman enbart i sin säng på grund av depression efter uppbrottet med Idas pappa, som nu bor i USA med en ny familj.
Boken är skriven på 2000-talet, alltså nutid. Det förstår man på grund av vad dom använder för språk, men också för att det finns datorer osv.
Boken handlar då som jag sa innan om Sandor och Ida. Dom hittar varandra på nätet och börjar chatta. Där får dom reda på att dom är rätt så lika, även om man kanske inte skulle kunna tro det. Sandor och Ida blir bättre och bättre vänner och börjar prata om att träffas. Sandor bestämmer sig för att åka upp till Ida och träffa henne, men efter den träffen förändras allting.
Berättaren, Sara, skriver i tredje-person, men man får ändå chansen att läsa om vad Sandor och Ida tycker och tänker i deras huvuden.
Budskapet med denna boken tror jag är man inte ska "tro" så mycket om personer. Bara för att Sandor dansar balett så behöver han inte vara bög, och bara för att Ida festar och är skolans populäraste tjej så betyder det inte att hon faktiskt också har känslor.
Jag tycker att denna boken var bra. Jag gillar böcker som denna, men dock så skulle författaren ha kunnat skriva så att man inte kan förespå slutet så enkelt. Annars var den jätte bra tycker jag, den föll mig i smaken.
Som man kanske förstår på titeln så handlar boken om Sandor och Ida. Sandor dansar balett och är till mesta dels hemma i villan i Göteborg. Han har inga kompisar i början, men efter ett tag börjar han umgås med Valle.
Ida festar nätterna långa och dricker sig full var och varannan dag tillsammans med hennes 2 kompisar Susanna och Therese. Ida bor själv med sin mamma i en lägenhet i Stockholm. Dock ligger mamman enbart i sin säng på grund av depression efter uppbrottet med Idas pappa, som nu bor i USA med en ny familj.
Boken är skriven på 2000-talet, alltså nutid. Det förstår man på grund av vad dom använder för språk, men också för att det finns datorer osv.
Boken handlar då som jag sa innan om Sandor och Ida. Dom hittar varandra på nätet och börjar chatta. Där får dom reda på att dom är rätt så lika, även om man kanske inte skulle kunna tro det. Sandor och Ida blir bättre och bättre vänner och börjar prata om att träffas. Sandor bestämmer sig för att åka upp till Ida och träffa henne, men efter den träffen förändras allting.
Berättaren, Sara, skriver i tredje-person, men man får ändå chansen att läsa om vad Sandor och Ida tycker och tänker i deras huvuden.
Budskapet med denna boken tror jag är man inte ska "tro" så mycket om personer. Bara för att Sandor dansar balett så behöver han inte vara bög, och bara för att Ida festar och är skolans populäraste tjej så betyder det inte att hon faktiskt också har känslor.
Jag tycker att denna boken var bra. Jag gillar böcker som denna, men dock så skulle författaren ha kunnat skriva så att man inte kan förespå slutet så enkelt. Annars var den jätte bra tycker jag, den föll mig i smaken.
fredag 15 mars 2013
Vem är verkligen en riktig kompis?
Jag skriver mer denna uppgiften utifrån "bästa vän" istället för bara "vän". För jag tycker det finns mer saker man kan säga utifrån det.
Om man känner att man har en person som man kan vara sig själv med, och behöver inte låtsas att vara någon annan för att bli omtyckt. När man känner så, så har man nog träffat en riktig kompis. För att vara bästa kompisar behöver man inte träffas varje dag, utan det viktigaste är nog att när man väl träffas så har man riktigt kul och liksom tar vara på stunden.
Om man har en riktigt bra kompis kan man förvänta sig att hon/han alltid kommer att finnas där för dig, i vårt och torrt. Om du har gjort något som du ångrar det mest av allting, ska kompisen finnas där för dig och hjälpa till att ställa det till rätta. Om du är inne i en period där du känner att allt är hopplöst, livet har ingen mening längre så ska din kompis hjälpa dig att komma upp på fötter igen. Personen ska hjälpa dig att hitta livsglädjen igen.
Det som jag tycker är allra viktigast i en kompisrelation är nog tillit. När man litar på en person upp till 110% och vet att hon/han kommer inte att svika en. Jag har själv sådana kompisar, och bara den känslan att veta att det finns personer där ute som kan hjälpa en mitt i natten om det är så, det är den bästa känslan. Eller när man får ett sms på kvällen innan man ska sova där det står typ "tack för att du finns, jag är riktigt glad att jag har dig som vän" kan göra att en dag kan vändas från hemsk till helt perfekt.
Jag väljer Hassan och Amirs relation till denna uppgiften. Dom har en väldigt speciell relation mellan en tjänare och rikemans-son. En sådan relation är det inte många som får ha. Det som är synd är dock att Hassan gör allt för Amir, på grund av att han är hans bästa kompis. Men Amir utnyttjar enbart det, och gör nästan inget tillbaka. Dock ångrar sig Amir när Hassan och hans pappa flyttar. Det är som man säger, "man saknar aldrig det man har förrän det är borta".
fredag 8 mars 2013
HELLRE DÖ LYCKLIG NU, ÄN LEDSEN SENARE
När vi lagt honom ville han att Soraya skulle släcka sänglampan. Han bad oss luta oss fram, gav oss varsin kyss.
-Jag kommer tillbaka med morfinet och ett glas vatten, kaka jan, sa Soraya.
-Inte i kväll, sa han. Jag har inte ont i kväll.
-Okej, sa hon. Hon drog upp täcket. Vi stängde dörren.
Baba vaknade aldrig mer.
Jag tror inte att det bara var en slump att Baba dog den natten. Jag tror bara att han inte orkade kämpa emot cancern mera. Han kände nog att nu hade han upplevt allt som han ville uppleva i sitt liv. Amir hade gift sig, och på hans reaktioner så var det, det bästa som hade hänt honom i hela hans liv. Förutom när Baba träffade Amirs mamma. Det var nog också därför som Baba valde att han inte skulle få cellgifter.
Jag har följt en serie väldigt länge som heter One Tree Hill. Där berättar en flickas mamma att hon har cancer, men att hon har valt att inte gå igenom någon behandling. Flickan och hennes systrar blir förbannade på mamman för att hon inte vill kämpa, kämpa för att blir frisk. Men så förklarar mamman att hon har fått allt som hon velat i livet. Tre underbara döttrar, barnbarn och det som hon mest ville ha, lyckliga döttrar. Allt det har gått i uppfyllelse. Jag tror att det är exakt samma med Baba. Han har fått nästan allt som han ville ha, och han vill nog hellre dö lycklig än ledsen.
Jag tycker att Baba gör ett bra val, för han känner att han har gjort det han kunde göra för världen och har kanske inte känner samma livsglädje som han har gjort förut. Men han får också chansen att kunna säga hej då till alla nära och kära, och det är nog det viktigaste.
-Jag kommer tillbaka med morfinet och ett glas vatten, kaka jan, sa Soraya.
-Inte i kväll, sa han. Jag har inte ont i kväll.
-Okej, sa hon. Hon drog upp täcket. Vi stängde dörren.
Baba vaknade aldrig mer.
Jag tror inte att det bara var en slump att Baba dog den natten. Jag tror bara att han inte orkade kämpa emot cancern mera. Han kände nog att nu hade han upplevt allt som han ville uppleva i sitt liv. Amir hade gift sig, och på hans reaktioner så var det, det bästa som hade hänt honom i hela hans liv. Förutom när Baba träffade Amirs mamma. Det var nog också därför som Baba valde att han inte skulle få cellgifter.
Jag har följt en serie väldigt länge som heter One Tree Hill. Där berättar en flickas mamma att hon har cancer, men att hon har valt att inte gå igenom någon behandling. Flickan och hennes systrar blir förbannade på mamman för att hon inte vill kämpa, kämpa för att blir frisk. Men så förklarar mamman att hon har fått allt som hon velat i livet. Tre underbara döttrar, barnbarn och det som hon mest ville ha, lyckliga döttrar. Allt det har gått i uppfyllelse. Jag tror att det är exakt samma med Baba. Han har fått nästan allt som han ville ha, och han vill nog hellre dö lycklig än ledsen.
Jag tycker att Baba gör ett bra val, för han känner att han har gjort det han kunde göra för världen och har kanske inte känner samma livsglädje som han har gjort förut. Men han får också chansen att kunna säga hej då till alla nära och kära, och det är nog det viktigaste.
fredag 1 mars 2013
En intervju med Amir.
Hej Amir!
Hej!
Hur är det med dig idag?
Jo du, det är toppen!
Okej, nu till frågorna. Hur har du det i USA med Baba nu förtiden?
Jag lever ett bra liv här i USA. Jag ska snart börja på college, har fått en egen bil och min pappa verkar lycklig för min skull. Dock är jag orolig för honom.
Vad är det som gör dig så orolig?
Han har varit så konstig på sistonde. Liksom, han flyttade till USA för min skull, för att jag skulle vara lycklig. Men det känns som att det enda han vill är att flytta tillbaka till Afghanistan. Han hade fler vänner där, ett finare hus, ett bättre liv helt enkelt. Nu bor vi i en liten lägenhet och Baba jobbar på en bensinmack. Det är rätt så stor skillnad.
Jag förstår dig. Men försöker inte du göra något åt så att han får det bättre då?
Jag vet inte, jag har nog inte ens försökt. Jag tror att jag kanske har varit för upptagen med mig själv för att kunna tänka på Baba. Det låter helt hemskt, men jag tror faktiskt att det är så.
Finns det inget du saknar från Afghanistan då? Eller är det mycket bättre här?
Alltså, visst finns det saker som jag saknar. Men jag har bara sprungit iväg från mina problem. Det som hände Hassan har jag bara försökt förtränga, på grund av att jag ångrar det mest av allt i hela världen. Jag trodde att det skulle hjälpa mig att flytta till Amerika, men det gjorde det inte. Egentligen skulle jag bara vilja åka tillbaka i tiden till stunden då jag såg Hassan blev våldtagen.
Vad skulle du göra annorlunda då?
Om jag hade vetat hur jag skulle må efteråt skulle jag försökt stoppa våldtäkten. Jag skulle tänka på allt som Hassan har gjort för mig, och att jag kanske är värd att göra något mot honom. Men nu går det inte att spola tillbaka tiden, så jag antar att jag får ångra detta resten av mitt liv.
Saknar du Hassan?
Det går inte en minut utan att jag tänker på honom. Jag saknar honom mer än något annat.
Tack Amir för pratstunden Amir. Du verkar ha blivit en bra man.
Tack själv.
fredag 15 februari 2013
Best Friends forever?
Hassan säger till Amir, ”För dig ska jag göra
det tusen gånger om”. Egentligen är dom nog bästa kompisar, men jag tror inte att Amir förstår hur mycket Hassan betyder för honom. Det är inte förrän han är borta som han märker att han faktiskt saknar honom. Dock vågar nog inte Amir se Hassan i ögonen efter vad Amir lät hända Hassan. Det jag syftar på är när Hassan blir våldtagen i en gränd och Amir ser det. Men han vågar inte gå fram och stoppa killen som gör våldtäkten, utan väljer att gå där ifrån istället. Detta gör att han aldrig kan sova på nätterna och massa annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)