När vi lagt honom ville han att Soraya skulle släcka sänglampan. Han bad oss luta oss fram, gav oss varsin kyss.
-Jag kommer tillbaka med morfinet och ett glas vatten, kaka jan, sa Soraya.
-Inte i kväll, sa han. Jag har inte ont i kväll.
-Okej, sa hon. Hon drog upp täcket. Vi stängde dörren.
Baba vaknade aldrig mer.
Jag tror inte att det bara var en slump att Baba dog den natten. Jag tror bara att han inte orkade kämpa emot cancern mera. Han kände nog att nu hade han upplevt allt som han ville uppleva i sitt liv. Amir hade gift sig, och på hans reaktioner så var det, det bästa som hade hänt honom i hela hans liv. Förutom när Baba träffade Amirs mamma. Det var nog också därför som Baba valde att han inte skulle få cellgifter.
Jag har följt en serie väldigt länge som heter One Tree Hill. Där berättar en flickas mamma att hon har cancer, men att hon har valt att inte gå igenom någon behandling. Flickan och hennes systrar blir förbannade på mamman för att hon inte vill kämpa, kämpa för att blir frisk. Men så förklarar mamman att hon har fått allt som hon velat i livet. Tre underbara döttrar, barnbarn och det som hon mest ville ha, lyckliga döttrar. Allt det har gått i uppfyllelse. Jag tror att det är exakt samma med Baba. Han har fått nästan allt som han ville ha, och han vill nog hellre dö lycklig än ledsen.
Jag tycker att Baba gör ett bra val, för han känner att han har gjort det han kunde göra för världen och har kanske inte känner samma livsglädje som han har gjort förut. Men han får också chansen att kunna säga hej då till alla nära och kära, och det är nog det viktigaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar