Att lära sig kunna acceptera saker som inte går att acceptera.

"Hans mamma bodde där i en stad som hette Los Angeles. Dit skulle de flytta. 

Hans mamma tog med sig alla barnen när hon reste.

Utom honom.

Alex tror att han var sex år när det hemska hände, händelsen som förblev ett öppet och vandrande sår. under resten av hans liv skulle orden, hans egen mammas ord, dåna inuti huvudet på honom: 

-Du får inte följa med.

Han grät och skrek och försökte klamra sig fast, men hans mamma, hans älskade mamma gick ut genom dörren tillsammans med hans fyra syskon. Det hjälpte inte hur mycket han grät och gallskrek, han fick ändå inte följa med."

Att en mamma kommer för att hämta alla sina barn, förutom ett, är nog det hemskaste man skulle kunna göra. Att bara veta i hela sitt liv, från och med nu, att min alldeles egna mamma har lämnat mig. Vad får man egentligen för tankar då? Gillar inte min mamma mig, eller vad är det som är fel på mig? Jag tror man aldrig kommer att kunna acceptera sig själv från den dagen. Acceptera hur man ser ut eller acceptera hur man är. 

Men jag skulle kunna tro att det finns en anledning också till varför mamman lämnade Alex. Hon kanske inte får plats med mer barn i huset som hon bor i, eller har helt enkelt inte råd med så många barn. Fast om det skulle vara rättvist, som många barn vill att det ska vara, så skulle hon ju inte ha kommit för att hämta några av barnen isåfall. Dock antar jag att vi får se vad som händer längre fram i boken, för allt händer ju för en anledning, eller hur?