Miljöbeskrivning:
Han bar brickan och jag följde efter genom den mintgröna lokalen bort mot hörnet Frida och jag också brukade sitta de gånger vi gick hit.
Frida var inte där, men Ellen och Rakel satt mycket riktigt vid ett bord och såg häpet på oss. Vid det stora, runda hörnbordet fanns Sebastian, Anton och några killar ur 9B. Tove och Linda satt med varsitt latteglas längre bort vid väggen.
Stolarna på Kafé Miranda var av vitmålat gjutjärn med stoppade, gröna tygsitsar. Ljudet som uppkom när man drog en sådan stol över stengolvet var ohyggligt. Samtidigt var stolarna så tunga att det var svårt att på ett obesvärat sätt lyfta ut stolen från bordet när man skulle sätta sig.
Personbeskrivning:
Det tog några sekunder innan han svarade. Det gråsprängda håret var rufsigt, ögonen rödkantade och ansiktet blekt. Jag tyckte att han hade magrat, men det kan man väl inte göra på en eftermiddag. Fast kanske hade han gjort det de senaste veckorna utan att jag tänkt så mycket på det.
Kaspers ansikte blev gråare och liksom insjunket och han var lite förvirrad. Vilsen på något sätt. Glömde saker, såg undrande ut inför helt vardagliga företeelser. Det var inte så jag föreställde mig någon som just blivit lämnad av sin älskade.
Egna Person- och Miljöbeskrivning:
Det slår mig direkt när jag kommer innanför dörren. Lukten av smör och peppar från de nystekta köttbullarna ligger som ett os längst med taket. Det är den där typiska lukten som alltid finns där när man kommer in i huset. Antingen kan det vara nybakad sockerkaka, nystekt kött eller bara kokande potatisar. Det spelar ingen roll vad det är, men doften av något nylagat finns alltid där. Blandat med den mjuka doften kan det även då och då sippra in en lukt av avgaser från morfars traktor som han kör runt med ute på gårdsplanen. Det är just denna lukten som gör att man känner sig hemma här. Vilket humör man än är på, vilka kläder man än har på sig, så känner man sig hemma.
Mitt där i det osande köket står mormor med det rödrutiga förklädet hängandes på höfterna, och stekspaden i högsta hugg. Hennes ansikte är rödmosigt av den varma luften inne i köket, och med jämna mellanrum behöver hon torka de små svett-dropparna som rinner ner för hennes panna.
Morfar som man allt som oftast ser i jobbarkläder kommer in genom dörren var och varannan minut för att fråga om maten är klar. Hans hår som var nytvättat för bara några timmar sedan är nu fullt av granbarr och jord efter att ha spenderat en hel förmiddag i skogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar