mitt reportage...

Jag kan göra allt, jag är ju rik, smart, och rätt så charmig

I två långa veckor har jag suttit hemma vid mitt skrivbord för att komma på frågor som han aldrig har fått svara på. Frågor som är så annorlunda, att ingen annan har ställt dom. Men det slutar ändå med att jag sitter här, på ett väldigt unket tåg till Birmingham, och har antagligen samma gamla frågor som alla andra har. Jag antar att jag får försöka charma den gamla mannen med ett leende istället, det brukar ju fungera det också. 

På den vita papperslappen som jag håller i handen står det tydligt, 15/9 kl. 08.00, dock är detta inte den första gången som jag kontrollerar om jag är här rätt dag. Plötsligt slår det mig att jag står mitt i utgången av tåget, och folk kanske faktiskt vill komma ut.
Jag kliver av på den proppfulla perrongen i den brittiska staden Birmingham. Det strömmar ut med folk från ångtåg som rest från alla delar av världen. Min näsa känner lukten av svett, blandat med avgaser från tågen.
Trångt är det verkligen, men till slut är jag ute på en gata, som känns som huvudgatan i staden. Och även om klockan enbart är 7 på morgonen, korsas ändå vägarna av en hel drös med stressade personer som inte vill komma försent till sina arbeten.

Det är en tjock dimma som ligger över hustaken, både för att det är kvavt och lite regnigt, men även från alla fabriker som omringar staden. Det känns som att jag faktiskt har hamnat i den rätta staden för att hitta uppfinnaren, James Watt.

Jag promenerar fram på den steniga huvudgatan, och det förvånar mig inte om folk står och skrattar åt mig där jag snubblar fram. Jag rätar på min rygg, och ur min ficka plockar jag fram samma skrynkliga lapp där tid och adress står, och jag är tvungen att fråga ett dussintals personer innan jag står utanför en stor mörkröd dörr. Dörrklockan är så stor, att jag kan räkna ut med stortån att det inte är fattiga personer som bor här. Jag lyfter på den stora klockan, och ett ekande ljud hörs genom hela byggnaden. Efter en stund kommer det äntligen en mycket gammal man som släpper in mig i huset. Med engelska som favoritämne i skolan har jag inte svårt att få fram att det är James Watt jag vill träffa, och fråga om jag har kommit till rätt hus. Väldigt tyst muttrar den gamla mannen någonting, som är omöjligt för mig som svensk att förstå. Jag får en känsla av att han faktiskt inte vill ha mig här egentligen, men förstår att jag redan har bokat in ett möte med uppfinnaren. Framför mig ser jag en trappa så lång att jag faktiskt blir förvånad att den gamla mannen orkar gå upp för den. Antagligen är det dock inte den första gången som han gör det, och med en tung suck ställer han sin fot på det första trappsteget och påbörjar sin vandring uppåt. Jag följer sakta med efter honom, och hinner fråga mig själv om detta faktiskt var en så bra idé.

Efter 7 långa minuter gåendes efter mannen, har jag en rejäl mjölksyra i benen. Men jag håller verkligen alla tummar jag har, att det var värt besväret.
Den sura gubben som inte sagt ett enda ord under våran trappgång, går nu in genom en bred dörr, och ensam sitter jag kvar på den hårda stolen i hallen. Två minuter senare kommer gubben ut, och vinkar in mig i rummet.
Väl inne i rummet möts jag av en gammal man, som till min förvåning sitter med fötterna uppe på skrivbordet. Detta är då alltså den välkände, uppfinnaren James Watt.
Sakta, men ändå inte för sakta, går jag fram och hälsar på honom. Han möter mig med ett stort leende, men jag får en känsla av att jag inte är den första som han hälsar så på.

-Kul att träffa dig! säger jag, och han svarar att det är ömsesidigt.
-Sätt dig ner. säger han och pekar på en ledig stol mitt framför katedern. Jag sätter mig försiktigt ned för att försäkra mig om att stolen inte kommer att braka ihop.
-Så jag börjar antar jag.. Watt nickar åt mig. Om jag har fattat det rätt, så var det tack vare din mamma som du kom på iden att utveckla ångmaskinen?
-Helt rätt! Hon stod och lagade mat när jag såg tekannan där hon kokade vattnet i, så bara poppade det upp en idé i mitt huvud.
-Okej, så du hade inte forskat på detta innan? 
-Ehm, nej, inte riktigt. Eller visst hade jag studerat, men inte just detta. säger han och tar ett bloss på sin cigarr. Röken som strömmar ut ur den luktar beskt, och jag kan inte hindra mig själv från att ta ett djupt andetag för att slippa lukten.
-Om du hade jobbat mer med detta, tror du att du hade haft en möjlighet att utveckla den ännu mer? Jag vet inte riktigt om denna frågan var bra eller inte, men det intresserar mig faktiskt, så jag frågar den ändå.
-Jo, men det är klart jag hade kunnat, jag är ju smart. Säger han och blinkar med sitt högeröga. Det är nu jag förstår, att denna mannen faktiskt har humor, och det är nog bara jag själv som hade förutfattade meningar om Watt. Han var inte alls den stela, sura typiska vetenskapsmannen som jag trodde han var. Jag kan inte rå för att mina mungipor åker upp minst 4 centimeter, och ett skratt hörs från min mun. Mina axlar som har varit uppe vid öronsnibben sänks, och plötsligt strömmar det ut tiotals extra frågor som jag inte alls hade skrivit upp. Efter ett tag jag kommer jag dock på mig själv att inte tråka ut James, och hejdar mig. Den vita papperslappen som jag fortfarande håller i min vänstra hand är fuktig, och jag märker då att jag faktiskt svettas. Jag vänder på den och läser den allra sista frågan jag har.
-Hur påverkade din uppfinning ditt liv, var det till det positiva eller negativa? Den sista frågan är ställd och jag hör att jag pustar ut. Dock hoppas jag att det inte var för högt så att Watt inte tror att jag är oförskämd.
-Det var helt klart till det positiva! Jag blev ju rik. Än en gång så höjs mina mungipor, och ett gapskratt strömmar ut ur mig. Watt ler, och skrattar med mig.
-Tack för den här pratstunden James, det var mycket trevligt, och jag är tacksam att jag fick komma och störa dig.
-Det är jag som ska tacka för att få chansen att träffa en sådan fin dam som du, det får inte så gamla män som jag göra ofta! James plockar ner sina fötter från bordet och kommer fram och ger mig en vänskaplig klapp på axeln. Han följer mig fram till dörren, och jag tackar än en gång för samtalet.
-Have a nice day! Säger han med sin vackert klingande, brittiska dialekt.

Den vita lappen som följt min resa, som nu är helt dyblöt av handsvett river jag i två delar och slänger i papperskorgen som står utanför dörren. Min resa slutar här, och jag kan inget annat än att vara nöjd. En man som denna borde alla få chansen att träffa.